Sida 20
III. Skandinavismens framtid, föredrag på Folkets hus 7 december 1905
20 ELLEN KEY
tillkom dem alla: den att icke ensidigt bryta ömsesidiga öfverenskommelser. Stortinget hade undgått att som nu lägga skulden på den mest oskyldige, konungen, som, stående mellan motsatta folkviljor, blifvit bragt i ett läge, där han icke längre ägde något val utan måste handla mot endera folkets vilja.
Att konungen kunde fått den demokratiska delen af det svenska folket med på ett annat handlingssätt, fick man i det gifna sakläget icke räkna med. Ty det regeringssystem, folket nöjt sig med, måste för en konstitutionell kung och regering vara afgörande. Svenska folket hade nöjt sig med första kammarväldet och saknaden af allmän rösträtt. Konung och regering hade således i första hand att göra med dem, som sålunda blifvit de i riksdagen maktägande.
En annan sak är att konungen, i sin krafts dagar, kunnat bidraga att omdana de nämnda förhållandena, ifall han ägt vilja — och vishet nog — att gå i spetsen för en frigörande, framåtskridande folkutveckling. Men nu var denna möjlighet försuten. Och detta fick Oskar II gälda med Norges krona.
Ur ingen synpunkt kan det således kallas rättvist, när Norge nu lade hela ansvaret för den, i viss mening under årtionden fortgående, unionsupplösningen, på konungen. Att Norge sålunda brukade dennes nödtvungna handling som sin sköld i stället för att öppet säga: Nu vilja vi få slut på unionen, detta gör att de ej lyckades vinna ens det demokratiska Sveriges obetingade sympati för sin i öfrigt vackra revolution.
Att norrmännen före 7-junibeslutet militäriskt beredt sig på att Sveriges möjliga svar kunde bli kriget, var däremot berättigadt. De svenska »kriminaldårarna» under 1890 talet hade lärt norrmännen att hålla sig färdiga till försvar, medan däremot inom Norge ingen afsikt fanns att själf anfalla.
Källa: Project Runeberg ·