Några tankar om skandinavismens framtid

NÅGRA TANKAR OM SKANDINAVISMENS FRAMTID 21

Vi få ej glömma att Norge 1903 med glädje och förtroende började de underbandlingar, till hvilka den man tog initiativet på hvilken de 1905 strandade; att detta rubbade Norges tro på svensk ärlighet och slutligen att Norge sett Sverige tåla första kammarväldet in i det sista. Det ansåg sig därför nödsakadt att själf bereda sig på det yttersta.

Norge har sedan med all makt försvarat sitt sätt att skjuta konungen framför sig och samtidigt undanskjuta Sverige. Men detta slags försvar måste skada folkets finaste rättskänsla. Det är intet, en verklig vän af Norge ifrigare måste önska, än att folket snart skall inse, att det verkligen har något att godtgöra mot den bästa delen af det svenska folket, mot dess högsinnade och frisinnade del, den som af innersta hjärta önskat Norge det fulla oberoendet.

Och som det mindre ädla handlingssättet också i regeln blir det mindre visa, så blef följden af 7 juni att den svenska nationalismen först flammade upp i och med hyllningarna till konungen, som drabbats ej endast af det — för hvarje i sitt kall grånad människa — sårande ödet att afsättas, utan äfven att afsättas under en orättvis förevändning. Vidare blef Norges handlingssätt orsaken att de liberala nationalisterna — samman med de konservativa — förmådde göra de norska fästningarnas nedrifvande till villkor för Sveriges medgifvande af unionsupplösningen och att hundra miljoner beviljades för att ställa »makt bakom ordet».