Sida 44
VII
44 ELLEN KEY
Den är stoltast, som kan erkänna egna fel, som ej tillåter sig småaktiga hämnduttryck, som först bjuder handen till försoning, som beslutsamt vänder blicken framåt och bort från skedda oförrätter. Vill det svenska folket ej vinna företrädet att vara den stoltaste nationen?
Denna synpunkt borde vara nog för att förmå oss att icke stänga samfärdsvägarna mellan folken, att icke stå med knutna händer mot grannarna i väster och söder, nu när vi väl behöfva båda händerna för det friska arbetet på vår egen utveckling. Men det finnes en annan synpunkt. Denna kan emellertid endast äga vikt för radikaler, medan den måste möta skymford från högern och hån från de liberala fosterlänningarna Denna är, att vi nu endast äga tvenne vägar att nu välja. Antingen militarismens och reaktionens eller skandinavismens och demokratiseringens. De halfva ståndpunkternas tid måste vara förbi, i fall vi vilja äga en framtid som folk!
Antingen, såsom Danmarks radikaler vilja, ärlig samverkan med socialdemokratien i de stora reformkrafven eller socialdemokratiens bekämpande.
Antingen en politik, som tar kurs efter den riktpunkten: att folkhatet nu är en orubblig verklighet, eller en, som styr mot målet att göra verklighet af de kungsord, som i förra seklets midt hälsades af nordens jubel, men som under sista sommaren visade sig ha varit förtidiga. »Hädanefter är krig mellan skandinaviska bröder omöjligt.»
Vi ha allt arbetet kvar för att göra de orden till sanning. Och kanske bli de det först när arbetarsamhället är en verklighet i nordens tre land?
*
Endast den skandinavism, som syftar till den slutliga, mellanmänskliga samkänslan, är stor nog för att i
Källa: Project Runeberg ·