Sida 45
VII
NÅGRA TANKAR OM SKANDINAVISMENS FRAMTID 4S5
vår tid elda ett folk, som syftar mot hittills ouppnådda höjder.
Hvilken svensk man eller kvinna vill ej alltjämt med diktaren utropa:
... Res dig, vår storhetsdröm
om herraväldet i norden!
Den storhetsdrömmen lyster oss än att leka i nya bedrifter...
Men vilja vi göra sanning af orden, då måste vi först offra agget och småsinnet. Vårt folks storher, lycka, framtid får ej sökas i hatets och söndringens tecken, utan i kärlekens. Först kärleken till vårt eget folk men den kärlek, som vill folkets växt, dess höjning, dess framsteg. Och allt detta är oförenligt med ett kvarstående på folkhatets och afvoghetens låga ståndpunkt.
Numera torde ingen varning behöfvas mot art dådlöst lefva på fädernas ära. Fjolåret var en väckelse, som icke kan ha lämnat ens de slöaste oberörda. Men väckelse betyder ej alltid dagdåd!
Huru ljust var det ej i Sverige för fyrtio år sedan!
Året förut hade vi firat unionens femtioårsdag och invaggat oss i tron att den nu var äkta och beståndande.
Och just denna dag — 7 december — var det som adeln på ett större sätt än någonsin förr gjorde allvar af riddarhusets stolta devis:
Ljuf och värdig är döden för fäderneslandet.
Just denna afton 1865 jublade hufvudstaden och snart hela landet öfver adelns samtycke till representationsförändringen. Man hoppades att en ny tid var kommen, att dess morgon grydde. Men den kom ej då, den har ännu ej kommit, alltjämt bidar vårt land den nya dagen!
Källa: Project Runeberg ·