Sida 4
I. Tal vid arbetarkommunens demonstration för freden i Göteborg den 19 juni 1905
saken, ifall riksdag och regering i lugn skola kunna ordna skilsmässan på ett för oss värdigt och vist sätt. Intet kan mera försvåra deras uppgift än om man upparbetar den folkmeningen: att krig är enda medlet att häfda Sveriges rätt. Men det är just en sådan folkmening, som nu danas under det talande, sjungande och skålande för Sveriges »rätt och ära», hvarunder allt fler dimmiga och forntidsgrå begrepp samlas omkring dessa båda ord. Den ro och besinning, som utmärkte de första dagarnas stämning, efterträdes redan i vissa kretsar af upphetsning. Och detta är helt naturligt. Ty blotta uttalandet af ordet krig verkar som ett smittoämne i en vattenledning.
Krigslust är en af de andliga smittor, som spridas med oerhörd snabbhet, men den kan — som alla andra farsoter — i tid stäfjas genom kloka åtgärder, liksom å andra sidan ohjälpligt utbredas genom ovisa beteenden.
Det ligger i kvinnornas makt att stäfja krigslusten genom att, hvar gång ordet krig uttalas, kraftigt betona: att tanken på ett sådant krig ej endast är en skam ur kulturens synpunkt utan äfven ett brott ur fosterlandets. Icke därför, att ett krig ju alltid medför djupa lidanden för de enskilda, liksom stora materiella och andliga förluster för det hela. Sådant måste bäras, om det är nödvändigt för att rädda ett folks högsta värden. Nej, därför är tanken på detta krig ett brott, att dessa lidanden och förluster skulle komma öfver oss utan någon sådan nödvändighet. Vidare är den ett brott, emedan vi, äfven om vi blefve segrare, endast kunde bli det efter en kamp så hård, att den skulle medföra en sådan hämning i vår utveckling, en sådan utmattning af vår kraft, att vi måhända senare blefve öfvervunna i en strid, där det verkligen gällde alla våra högsta värden, ja, hela vår tillvaro som folk. Ett af oss nu börjadt krig med Norge vore därför ej endast ett brott, utan
Källa: Project Runeberg ·