Sida 5
I. Tal vid arbetarkommunens demonstration för freden i Göteborg den 19 juni 1905
äfven en dårskap. Unionen har ej ägt något högt värde, ty den uppstod aldrig inifrån genom ett å båda sidor vaket behof. Och hvad än utgången af ett krig blefve, kunde detta endast åt Sverige skapa en farlig fiende i den granne, som vi ännu — genom ett vist och värdigt handlingssätt — kunna äga till vän.
Ett krig med Norge skulle dessutom fördröja danandet af den högre samhälleliga rättvisa, som vårt folk så länge och på så många områden begärt. Ty ett orättrådigt krig suger ej endast de krafter, ett folk behöfver för att häfda sin plats bland andra folk. Nej, det stegrar såväl alla råa lidelser som alla bakåtsträfvande drifter. Och sålunda blifva — kanske under åtskilliga släktled — folkets framsteg hämmade. Endast ett olyckligt krig kunde bli af medelbart gagn för vår utveckling. Men hvem kan önska sitt land ett sådant?!
Af alla dessa skäl är det en fosterländsk plikt att allestädes utbreda den meningen: att Sveriges rätt och ära endast tillgodoses genom unionens fredliga upplösning.
***
Budskapet om Norges beslut nådde mig i Belgien, där man i år firar 75-årsjubileum för Belgiens skilsmässa från Holland efter de båda landens korta förening, en skilsmässa med hvilken båda landen nu äro lika till freds och efter hvilken de lefvat i ostörd grannsämja. Samma dag budet kom hade jag sett de bilder, hvarigenom konsten förhärligat andra, tidigare segrar i det belgiska folkets strider för sin själfständighet, strider, som på den tid då de fördes kallades »uppror», men senare af historien kallats fosterlandskärlek! Jag behöfde ej dessa väckelser för att rätt tyda Norges handling. Men sättet för denna vållade dock smärta. Smärtsam var äfven vissheten att det från början sköra bandet —
Källa: Project Runeberg ·