Sida 6
I. Tal vid arbetarkommunens demonstration för freden i Göteborg den 19 juni 1905
som från ömse sidor slitits allt tunnare — nu brustit. Denna smärta kom mig att skyndsamt bege mig till båten, med hvilken jag samma afton skulle fara hem. Ty längtan var stark att just nu stå på svensk botten, höra svenskt språk, se Sveriges färger. Men när jag stod där, när jag ånyo hörde och såg detta, uppstod midt i smärtan en stor lyckokänsla, uppstod ur vissheten: att Sverige genom det skedda ej mist en tum af sin mark, ej ett ord af sitt språk, ej en flik af sin fana; intet af sina minnen, intet af sin lag och intet af sin frihet. Mitt folk hade således heller intet mist af sin makt, sin rätt och sin ära: att finna och följa sin egen utvecklingsväg, att bo och bygga på sin egen grund, att forma och förverkliga sina egna ideal!
Hvad det nu för oss gäller, det är att med all vår makt häfda denna rätt och vinna denna ära.
Hvarhelst en svensk kvinnas stämma i detta ämne höjes, må den betona just detta! Då skola kvinnorna bidraga att värna de enda verkliga värden, vår halfös båda folk genom det nu skedda skulle kunna förlora, nämligen freden och den fria samverkan med hvarandra.
***
Den resolution, som vid detta möte fattades — i hufvudsaklig enighet med socialdemokraternas i Stockholm — var följande: »Göteborgs arbetare, samlade till demonstration med anledning af unionskonflikten, uttala sin bestämda och allvarliga protest mot det oaflåtliga hetsandet i den borgerliga, enkannerligen »fosterländska» pressen till krig mot Norge, och
att ansvaret för den nu uppståndna konflikten till hufvudsaklig del hvilar på den svenska öfverklassen, som i sin politik mot Norge varit föga hänsynsfullare än mot den svenska arbetarklassen,
samt vädja på det enträgnaste och bestämdaste till den i morgon sammanträdande urtima riksdagen
1) att endast på fredlig väg söka en lösning af den konflikt, som uppstått genom unionens sprängning. Hvarje våldsåtgärd från
Källa: Project Runeberg ·