Den stora franska revolutionen

AR HERE AEA RN SABINA

326 DEN STORA FRANSKA REVOLUTIONEN.

nationaltörsamlingen, såg Ludvig XVI ingen annan utväg än att gifva den sin sanktion. Den 14 september 1791 infann konungen sig i församlingen och aflade en högtidlig ed på konstitutionen. Ett omätligt jubel fylde Frankrike; det stora värket var fullbordat. Den 30 i samma månad af- slutade församlingen sina arbeten. "Revolutionens fäder" tillkännagåfvo genom sin president: "den konstituerande församlingen förklarar, att hon slutat sitt uppdrag och att alla hennes sessioner äro afslutade"”.

Dagen efter nationalförsamlingens upplösning samman- trädde den nya representation, som den antagna författ- ningen infört. Den bestod af blott en kammare, var vald för en tid af två år och kunde ej af konungen upplösas. Efter sin viktigaste uppgift bar den namnet den lagstiftande

församlingen.

Tvifvelsutan hade församlingen allvar i sitt uppsåt, då den redan i början af sina sammanträden förband sig att upprätthålla författningen och lugnet. Men den lycka- des ej i sitt uppsåt. För att ej monopolisera makten hade den föregående församlingen beslutat, att ingen af dess medlemmar skulle äga att taga plats i den nya, som sålunda beröfvades den erfarenhet som där samlats. Hufvud- massan af den lagstiftande församlingen utgjordes af unga, jämförelsevis obetydliga män, hvilkas förnämsta förtjänst i valmännens ögon varit den, att de obetingat erkänt revolu- tionen. Ledningen inom församlingen tillföll den grupp, som med ett gemensamt namn kallades girondister, därför att ledarna voro ifrån departementet Gironde i södra Frankrike. Inom denna grupp funnos många stora för- mågor, djupsinniga tänkare och makalösa talare, sådana som Vergniaud, Guadet, Gansonné, Isnard, Brissot och Ducos. De voro alla genomträngde af den rousseauska samhällslärans stora tro på mänsklighetens naturliga full- komlighet. Endast den republikanska jämlikheten och friheten kunde låta alla dessa folkets goda instinkter kommo till sin fullständiga utveckling. Konungens flykt hade beröfvat den all tro på hans uppriktiga medvärkan för revolutionens uppgifter. Endast republikens införande kunde enligt deras mening trygga de stora reformerna.

Ett ganska stort inflytande utöfvades ock af den vänstergrupp inom församlingen, som kallades "bärget'", där-