Den stora franska revolutionen

Map tis

å | I

KONUNGADÖMETS FALL. 37

för att dess medlemmar tagit sin plats på de högst upp belägna bänkarna i salen. De yrkade på fullständig stats- despotism, utöfvad i den allmänna folkviljans namn. Ditt egentliga stöd hade detta parti utanför församlingen. Dess egäntliga värksamhetsfält var klubbarna. Sådana hade i stort antal uppstått, förnämligast efter nationalför- samlingens förflyttande till Paris. Den märkligaste bland alla dessa var utan all fråga jakobinerklubben. Här samla- des hufvudstadens revolutionära folkledare och behandlade de offentliga angelägenheterna. Och härifrån mottog den lösa arbetarebefolkningen i Paris sina order. Utöfver landet, i alla städer bade denna mäktiga klubb sina filialer, som hvar i sin ort ledde skarorna. I denna tid, då de vanliga styrelseorganisationerna föllo sönder, blefvo dessa klubbar med sin medelpunkt i hufvudstaden en ytterst mäktig sammanslutning.

I en punkt kommo sålunda till en början girondisterna och "bärget' att hålla troget tillsammans: i sin önskan att kullstörta konungamakten. Det synes också ha varit en ärlig tro hos dem alla, att revolutionen hotades af en stor motrevolution. De trodde på tillvaron af en liga mellan hofvet i Paris, utländska makter, emigranterna och de edsvägrande presterna. De började sitt angrepp med ytter- ligare förföljelser mot de edsvägrande andlige och hårda straffbestämmelser mot dem som emigrerat. Då konungen vägrade sanktionera besluten, hade man på detta sätt lyckats göra honom misstänkt och uppkallat mot honom folkets förbittring. Hufvudpunkten på programmet var dock åstadkommandet af ett europeiskt krig. Ett sådant skulle samla hela Frankrike som en man kring revolutionen. Frihetens välsignelser skulle på de franska vapnen föras ut bland Europas stater. Folken skulle ansluta sig till fransmännen såsom befriare och bröder. Kriget skulle bli ett krig af folken mot furstarna. Ett sådant måste krönas med seger. Jämte dessa stora och tilltalande, om ock ej synnerligen statsmannavisa tankar, leddes ock partiet af

andra känslor. I Österrike såg man den makt, hvarifrån

angreppen befarades. Österrike var, som ofvan nämts, den gamle nationalfienden. Konungamaktens politik hade tvungit Österrike och Frankrike tillsammans som bunds- förvanter i de europeiska stridigheterna. Befriat från det konstlade tvånget, öfvergick folket till den gamla traditio-