Sida 41
6. »Skräcken»
ASS EN Aa
»SKRÄCKEN. » 41
är onödigt. Den har allenast till uppgift att berätta och förklara. Här ligger förklaringen i öppen dag. I århun- draden hade despotismen misshandlat det franska folket och bragt det till förtviflan. Förberedd genom djärfva tankars hänförda läror om folkets rätt och frihet, bryter en stor rörelse fram, som krossar den gamla frihetsfient- liga samhällsordningen under sin häl och proklamerar rättvisans och broderskapets tidsålder. Och rörelsen gri- per och entusiasmerar hela folket. Hvad man nu vunnit är för stort för att man till något pris skulle offra det. Hufvudsakligen genom eget förvållande drifver konungen det därhän, att han blifver ansedd som den nya frihetens farligaste fiende. Hvad skall man göra med en sådan fiende? Nläpper man honom, så har man gifvit en medel- punkt åt alla de krafter, som vilja återföra det gamla eländet. Försöker man hålla honom i förvar, så äro dock murar, vore de än så fasta, och väktares trohet, om än så pröfvad, dock dåliga värn för ett helt folks lugn. Nej, endast hans död erbjuder trygghet. Så må han då dö! «Det är bättre att en man dör för folket, än att allt fol- ket förgås." Och hvarför skulle man ej offra honom? Ha hans förfäder, konungarna i Frankrike, någonsin tve- kat att offra lif i tusental, äfven när det ej gällt annat än att tillfredsställa en tillfällig nyck? En man, själf ansedd brottslig och brottsliga förfäders ättelägg, å ena sidan — ett helt folk å den andra. Kan man tveka i valet? Tve- kade väl engelsmännen, när de för mer än 140 år sedan kämpade med sin konung om friheten? Nej, han må dö, på det att friheten må lefva? — Vi försvara ej hand- lingen, vi endast söka följa tankegången hos dem, som beslöto och utförde den.
För öfrigt hade den stora revolutionära rörelsen nu brusat in i en sådan hvirfvel, att det ej längre var sansen och den mogna besinningen som ledde den. Som en stor naturmakt gick den fram efter sina egna lagar. Man hade försummat att öppna damluckorna i rättan tid; nu bröt floden vildt fråm öfver fälten. Förhärjande och för- störande, men mäktig och imponerande, trots allt. Ve dem som försöka hindrande eller hejdande ställa sig i vägen! De som först föllo på det försöket voro giron- disterna. Opraktiska och obeslutsamma, nöjde de sig att i lysande tal, fulla af klagan och förebråelser, protestera
Källa: Project Runeberg ·