Anteckningar om mitt förflutna lif

eller huru jag är till mods i den ställning, der jag nu befinner mig, och vid den ålder, jag nu innehar, så begynner jag med orsakerna, hvarföre jag var så snabb att begagna tillfället, som öppnade sig att erhålla afsked ur mitt embetes tjenst utan synnerlig ekonomisk förlust. En redovisning för detta mitt handlingssätt har jag redan gifvit i mitt tal till studenterna vid deras afskedsbesök i februari 1882. En orsak var, att jag kände mig alldeles utlefvad i det akademiska lifvet, uttjenad i tjensten, oförmögen att sköta de alldagliga professorsgöromålen på sätt som sig borde. Jag längtade till frihet. En annan orsak var, att jag ansåg för en pligt att ej motverka det ändamål, som måste vara afsedt med professorernas pensionsrätt vid sextiofem års ålder, att bereda åt universitetet tillfälle till ett utbyte af gamla lärarekrafter mot nya och friskare. Jag var glad i mitt sinne, när jag gick bort, så mycket mera, som jag var öfvertygad, att jag med min bortgång icke gjorde universitetet någon skada, men väl gagn.

Men sinnesstämningen i avskedsstunden var icke endast glädjens, att hafva vunnit min frihet, den var också tacksamhetens för det myckna goda jag hade rönt under en lång följd af år, de flesta tillbragta i Upsala, men äfven några i Lund, -- tacksamheten också för den frikostiga godhet, som Sveriges statsmagter bevisat genom pensionsrätten, tacksamhet mot den Eviga Försynen, som bevarat min kropps och min själs krafter i arbetsduglig förmåga.

Ty sådan kände jag mig verkligen. Jag var frisk till lynnet och fullkomligt arbetsmodig. Jag var glad icke blott derföre, att jag befriades från göromål, vid hvilka jag hade tröttnat, men äfven derföre, att jag fick öfvergå till göromål, vid hvilka jag icke kände någon fallenhet att tröttna. Och att jag icke härutinnan bedrog mig, har jag visat med det, som jag nyss har talat om mina litterära sysselsättningar, hvaraf synes, att jag har ständigt, så att säga, varit »i selen». Och jag tänker så förblifva. En sak, som mycket bidrog till mitt beslut att söka afsked och med afekedet ledighet, var tanken på det myckna jag hade ogjordt, men ville försöka att göra i litterär väg.