Sida 642
XVII. Min lefnad sedan jag ej mera är professor, 1881 - 1887
Så tänkte jag, så tyckte jag i början af år 1882, mitt första frihetsår. Numera, år 1887, är tycket det samma, men tanken ej alldeles oförändrad. Förändringen har kommit af det jag nyss nämde, att jag ej har lyckats att kunna af trycket utgifva det litterära arbete, som jag betraktar såsom en hufvuddel af min lefnads verk. Dermed är den utsigt, jag trodde mig hafva, att kunna göra någon nytta såsom författare, i betydlig grad förmörkad. Men jag låter icke derutaf afskräcka mig från att fortfara med arbetet
Och hvad krafterna beträffar, äro de ännu tills vidare oförminskade. Det enda fel, som i den delen har visat sig, är, att synförmågan icke är den samma, som hon fordom var. Ännu är dock ögonens svaghet icke värre, än att jag kan utan svårighet skrifva och äfven läsa sådan skrift, som ej är alltför blek eller tecknad med alltför fin stil. Men jag behöfver starkare belysning, än jag förr behöfde. Någon plågsam känsla i ögonen, någonting, som skulle antyda en ögonsjukdom, känner jag icke. Men jag kan icke undgå att med en viss bäfvan tänka på möjligheten, att den dag kan komma, då jag ej förmår läsa i bok, och då önskar jag, att den dagen måtte blifva den sista i mitt lif.
Den sista dagen i mitt lif -- månne den dagen kan vara långt borta? Jag har sagt, att jag har haft anledning att tro, det jag kunde uppnå en hög ålderdom, och något bestämdt tecken, att jag bör öfvergifva denna tro, har ej visat sig. Men nog är den tron försvagad, icke blott i följd af erfarenheten, som jag fick af den envisa sjukdomen år 1881, som kan återkomma, men tron på lifvets långa bestånd är försvagad äfven af andliga intryck, aningar, som infinna sig, likasom en förkänsla af det stundande slutet.
Denna känsla behagar mig ej illa, ty fastän jag icke känner mig trött och magtlös i lifvets värf, har jag dock börjat känna en viss mätthet på det goda, som verlden erbjuder. För denna känsla var jag i mina yngre år icke alldeles otillgänglig, men hon är starkare nu. Och dermed förenar sig saknadens känsla af det, som förloradt är. Denna känsla åter
Källa: Project Runeberg ·