Anteckningar om mitt förflutna lif

är en nödvändig följd af det ständigt uppstigande minnet från länge sedan förgångna lefnadsperioder, ungdomens, barndomens. Det är, såsom jag har sagt, en egen känsla att känna sig vara den enda i verlden qvarlefvande af en familj, hvars alla öfriga ledamöter döden långt för detta har skördat. Jag tänker på föräldrar, syskon, närmare anförvandter, jag tänker äfven på honom, om hvilken jag har skrifvit så mycket, den ännu alltid oförgätlige Gustaf Leijonhufvud. Med saknadens känsla förbinder sig återseendets hopp, och det blifver en längtande sinnesförfattning. Men jag vet, att om det är en feghet att frukta förgängelsen, så är det en lättsinnighet att önska sig döden.

Ser jag tillbaka på hela mitt förflutna lif, så är den synen, i det hela räknadt, glad och ljus. Guds beskydd har varit mägtigt öfver mig, och menniskorna hafva icke farit illa med mig. Jag känner många, som unna mig mycket godt, och ingen, om hvilken jag kan tro, att han vill mig något ondt. Sjelf tänker jag om mig sjelf och mina vänner: oss väl och ingen illa. Det onda i verlden har jag mera sett på afstånd, än just erfarit mycket deraf. När jag förnimmer, huru dårskapen svärmar ute i verlden och det onda häfver sig med hat och fiendskap mot samhällets ordning, mot sedlighetens bud och mot religionens helighet, kort sagdt, när jag ser de onda riktningarna i tidehvarfvets lif, då tänker jag, att det onda är icke nytt, det är mycket gammalt och har dock aldrig förmått att i grund besegra det goda. Det är icke ensamt på platsen, der finnas äfven goda riktningar i tidehvarfvet. Men det är dock förlåtligt, när man ser det onda i tänkesätt och seder, med dess trots och pock och dess skenbart väldiga magi, det är, säger jag, förlåtligt, om man då känner en liflig håg att önska sig bort från alltsamman. Men det är en förmätenhet att öfvergifva sig åt en sådan önskan. Man vet, hvarifrån man går, när man går ut ur sinneverlden, men man vet icke, hvarthän man kommer, när man går in i andeverlden. Man eger blott att tåligt vänta på förklaringen. Men den som trogen var och tåligt väntade, han skall en gång, när för honom tidens urverk har gått ut i denna verlden, få i andeverlden »röna allt det sköna, sanna, höga, som här doldes för