Sida 175
Om konung Gustaf
175
allmogen, undervisande dem ibland om troslärorna, ibland om deras hushållning, åkerbruk, boskapsskötsel m. m. Bönderna insågo snart, att konungens lärdomar voro goda, och hörde honom gerna; äfven emedan han var en ovanligt vältalig man. Hans röst var stark, klar och uttrycksfull, äfven behaglig; orden enkla, men tydeliga och kraftfulla. Då ban stundom vid allmänna riksmöten lät någon annan föra ordet, började bönderna straxt bedja och bönfalla, att han sjelf ville tala till dem. Så älskad af allmogen, som ban, har väl ingen Sverges konung varit, ej heller förtjent att vara. Hvarje förmögnare bonde plägade testamentera något silfver efter sig åt konungen, så att man vid dennes död fann i herr Eskils geniale en hel liten skatt af sådant testa-mentsilfver; och under de kommande oroliga åren talade folket alltid med saknad om gamle kong Gösta och hans lyckliga tider.
Gustaf älskade och beskyddade lärdom högeligen. Främst ifrade han dock för folkets undervisning, och sökte på allt sätt att förskaffa sig en förståndig och kunnig allmoge. Hans egna bara fingo en noggrann undervisning, så att de voro bland de lärdaste på sin tid. Likaså barnen efter dem, hela Wasa-ätten utföre ända tid Kristina; så att det konungsliga huset var det förnämsta, ej allenast i prakt och tapperhet, utan äfven i vett och kunskaper, och detta sednare, icke allenast i Sverge, utan i hela Europa.
Då konungen blef äldre och barnen begynte växa upp, hände det ofta, att han efter måltiden satte sig framför eldbrasan och samtalade med dem, gifvande dem allehanda förmaningar. Det var en konungaskola, både till läiare, lärjungar och lära. V ären ståndaktige i tron, enige sins emellan, sade ban. Om i bristen i det förra, så förtörnen i Gud; och genom det &dna-res vederspel blifven i elt rof för menniskor. — Gören nödde krig, onödde fred. Men hotar grannen, så slån till. Redan i min barndom och alltsedan har jag varit i örlig, oftast med landsmännen, sorgeligi;
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·
