De stora uppfinningarna

och omsorg ha nedlagts på deras fullkomnande, att de redan hunnit en mycket hög grad af fulländning. Med teleskopet intränga vi nu i skapelsens aflägsnaste djup och öppna oss ut-sigter öfver tallösa, aldrig anade verldar, medan mikroskopet inför oss i det oändligt lillas verld i vår omedelbara närhet, en verld ej mindre underbar än den stora skapelsen.' Det senare har ej endast blifvit en oumbärlig nyckel till vetenskapen, utan får äfven en allt större betydelse för det dagliga lifvets praktiska ändamål.

Men innan vi inlåta oss på en närmare redogörelse för de båda instrumenten, blir det nödvändigt att göra oss förtrogna med vårt ögas inrättning, då de förras sammansättning hvilar på alldeles samma grunder som det senares.

Om vi ur dess håla uttaga ett menniskoöga eller det med vårt eget alldeles lika bygda ögat på ett större djur, så visar det sig för oss, efter borttagandet af muskler och band, som ett nästan rundt, hvitaktigt klot, ögongloben. Detta klot är ihåligt och på det ställe, som synes mellan ögonlocken, när ögat sitter qvar i sin håla, försedt med en öppning, genom hvilken ljuset kan inströmma. Denna öppning, pupillen, som genom muskler kan sammandragas eller vidgas, omslutes kretsformigt af den färgade regnbågshinnan eller iris, och båda täckas af den kupformiga, genomskinliga hornhinnan, hvilken som ett urglas hvälfver sig öfver dem. Den öfriga delen af ögats vägg eller skal består af två innanför hvarandra liggande hinnor: ytterst den hvita eller hårda hinnan, som ger ögongloben hans fasthet, i dagligt tal kallad »h vi t öga t», samt närmast under och omedelbart förenad med henne kärl hinnan. Båda genombrytas baktill, ehuru något litet åt sidan, af den från hjernan kommande synnerven, hvilken efter sitt inträde i ögat utbreder sig på dess bakre vägg, ofvanpå kärlhinnan, i ett nätverk af ytterst fina nervändar, näthinnan. Denna hinna, ögats vigtigaste del, har en utomordentligt fin och invecklad bygnad. Hufvud sakligen är hon bildad af olika gestaltade nervceller och nervtrådar, bland hvilka i synnerhet de, som utgöra synnervens ändspetsar, äro på det underbaraste sammansatta. De bestå nämligen af ytterst fina små stafvar och tappar, som stå tätt packade lodrätt på näthinnans yta och bilda hennes yttersta lager samt genom flere hvarf af kornformiga celler och nervknutar äro förenade med det egent-