Sida 176
9. Mikroskopet och teleskopet
tuben deremot användas till betraktande af föremål på jord-
ytan, måste okularet ökas med två linser, genom hvilka bilden återfår sin rätta ställning. En sådan tub kallas jordtu-ben eller terresterkikaren.
De stora tuberna på observatorierna brukar man kalla re-fraktorer. Deras styrka är så mycket större, ju större objektivglas de hafva. Att genom gjutning och slipning åstadkomma sådana af tillräcklig renhet är förenadt med ej ringa svårighet. Man förstår dock nu förfärdiga sådana, som hafva
en diameter af ända till 50 centimeter, medan förut redan
hälften ansågs för någonting utomordentligt. Afb. 126 föreställer en sådan refraktor jemte ett annat mycket användt astronomiskt instrument, en så kallad meridiancirkel. Instrumentet till höger är den fraunhoferska
refraktorn i Dorpat, ett af nu-
tidens berömdaste teleskop. Dess objektivglas har en diameter af 20 centimeter och förstorar det åskådade föremålet 1 420 gånger. B är röret, i hvilket de olika glaslinserna äro inneslutna, med objektivet i sin öfre och okularet i sin nedre ände. F och E' äro mot-vigter och tjena dels till att skyd-
126. Den repsoidska meridiancirkeln i da röret för krökningar, dels att Pulkova och denjraunhoferska re/rak- yid ändradt läge återställa jem-
vigten och sålunda göra instrumentets rörelser tillräckligt lätta att kunna åstadkommas med mycket liten kraftutveckling. Men då det stora instrumentet har ett jemförelsevis litet synfält, befinner sig ofvanpå det ett mindre DDr med parallel axel, kallad t »sökaren», meä hvilket man kan öfverskåda en vida större del af himmeln. Man begagnar honom derför till att bringa stjernan, som skall observeras, i det stora instrumentets synfält. Det hela hvilar på den med skrufvar fästa ställningen A. På denna ställning är anbragt en med verldsaxeln parallelt riktad axel F, som uppbär ett urverk, e /, hvilket under sin gång vrider tuben så, att objektivet följer stjernans gång och denna alltså stän-
Källa: Project Runeberg ·