Sida 304
13. Telegrafen
tunn hinna af brons, utskär runda skifvor af 21/2 till 5 centimeters tvärlinie och lägger dem på hvarandra så, att alltid en tenn- och en bronsyta beröra hvarandra. Hela stapeln inne-slutes, väl tillpressad, mellan två metallplattor, förenade medelst en glascylinder eller ett par silkessnodder. Papperet intager alltså här i den torra stapeln det fuktiga mellanlagrets ställe. Ger man stapeln en liggande ställning, föres från båda ändarna en med en knapp slutande metalledning uppåt; eljest kan man äfven uppställa två med knappar upptill försedda staplar, hvilka nedtill stå i ledande förbindelse med livarandra. Anbringas nu mellan de båda staplarna en lätt pendel, skall han af den oss bekanta orsaken oupphörligt stötas fram och tillbaka. Det ser ut, som vi här hade ett perpetuum mobil e framför oss. Det är dock ej så. Efter några år upphör rörelsen helt ocb hållet, emedan metallerna ihåste oxidera. Apparaten bör för öfrigt, för att skyddas för luftens fuktighet, täckas med en glaskupa. I förbindelse med pendeln brukade man förr ofta sätta någon mekanisk leksak, till exempel en lindanserska. Yår bild (afb. 213) visar en sådan samman ställning.
214. Bunsens stapel. Att med nagon af dessa appa-
rater erhålla en varaktig, en konstant ström är dock omöjligt i följd af de vätgasblåsor, som snart afsätta sig på metallens yta. I de konstanta batterierna söker man undvika denna olägenhet derigenom, att man anordnar den kemiska sönderdelningen så, att ingen skadlig gas utvecklas, utan alla sönderdelningsalstren stanna i lösningen ocli vätskan så mycket som möjligt bibehåller samma sammansättning. Detta mal kan dock aldrig fullständigt, endast i viss mån uppnås derigenom, att den negativa metallen sättes i en annan lösning än den positiva, livarvid vätskorna åtskiljas genom en porös skiljevägg, så att de alltid stå i beröring med hvarandra och ledningen sålunda ingenstädes är afbruten. Till positiv metall användes nästan alltid zink, hvilken ned sättes i utspädd svafvelsyra, till negativ metall deremot i Daniells
Källa: Project Runeberg ·