De stora uppfinningarna

ROTATIONSMASKINEN.

315

fördes nu 1867 af Werner Siemens i Berlin genom den af honom uppfunna dynamoelektriska maskinen, i hvilken den lilla mängd magnetism, som stannar q var i det en gång magnetiserade mjuka jernet, är tillräcklig för att vid induk-torns nya kringvridning småningom öka strömmens stj^rka. De dynamoelektriska maskinerna behöfva alltså inga stålmagneter, utan bestå endast af elektromagneter.

Som vi sett, låter det sig göra att medelst en så kallad kommutator sända de af en dynamoelektrisk maskin alstrade vexelströmmarna i samma riktning in i ledningen. Maskinen blir dock härigenom ytterligare invecklad, och de på kommu-tatorn släpande fjädrarna eller samlarborstarna, som göras af fina metallskifvor, nötas lätt ut. Det var derför önskvärd t att erhålla maskiner, som alstra ständigt i samma riktning gående strömmar utan tillhjelp af någon ström vändare. En dylik maskin konstruerades först af den belgiske ingeniören Gr a mm e. Den gram-meska maskinens verkan grundar sig på en ringformig induktor, som består af en med isolerad koppartråd omlindad jernring. Då den ena hälften af denna ring står under det inducerande inflytandet af den magnetiska nordpolen N, den andra under samma inflytande af den magnetiska sydpolen S, så är den ena ringhalfvan alltid negativt, den andra alltid positivt elektrisk. Erån punkten aA går derför den positiva strömmen öfver i ledningen, medan i a den negativa strömmen uppträder. Afb. 221 visar en med ringinduktor försedd grammesk dynamoelektrisk maskin, som i Erankrike mycket användes för elektrisk belysning. Man ser här de mellan två lagerbockar af gjutjern anbragta cylindriska elektromagneterna, som äro försedda med halfkrets-formiga polstycken, hvilka å båda sidor nästan till hälften omfatta ringinduktorn. På venstra sidan äro ringspiralernas trådändar i kollektorn förenade omkring axeln, och mot dem släpa de så kallade kollektorborstarna, af hvilka den ena upptager den positiva, den andra den negativa strömmen.