De stora uppfinningarna

eller drefhjul hopdrifves till ett fast helt, en form. Strax i början af denna operation borttagas äfven snörena. Ett på båda sidorna tryckt ark fordrar naturligtvis två sådana formar. Tydligt är äfven, att, om tryckverket skall få till exempel oktavformat, de sexton kolumnerna i dessa formar måste vara i en bestämd ordning fördelade på de båda grupperna, om de i det vikna och uppskurna arket skola följa i riktig ordning på hvarandra. Den första kolumnen måste derför alltid stå längst ned till venster i den venstra formen, den andra längst ned till höger i den högra, den tredje längst ned till venster i den högra, den fjerde längst ned till höger i den venstra och så vidare, så att den sextonde kolumnen slutligen kommer att stå närmast till höger om den första. I oktavformatet falla sålunda på arkets första form eller »sköntryckssida» kolumnerna 1, 4, 5, 8, 9, 12, 13, 16 samt på den andra formen eller »vidertrycks-sidan» alla de öfriga. Den första kolumnen i hvarje ark har längst ned till höger den så kallade signaturen, det vill säga arkets ordningsnummer.

Ehuru sättarne ofta utveckla en förvånande färdighet att hastigt och noggrant i vinkelhaken ordna typerna i rader efter hvarandra, har vår tids fordran på utomordentligt snabbt arbete på alla områden äfven sökt utbyta sättningen för haml mot maskinarbete. Man har länge sökt utfinna en sättmaskin, och många sådana ha sett dagen och äfven blifvit använda i en del större tryckerier, utan att dock uppgiften ännu kan sägas ha blifvit fullt praktiskt löst. Såsom uppfinnare af sätt-maskiner äro kända fransmännen Delcambre och Gumbert, engelsmännen Hattersley och Mackie, amerikanerna Brown och Kastenbein, svenskarne Rosenberg och Yiberg, dansken Sörensen samt böhmaren Tschulik. Till grund för alla dessa maskiner med undantag af Mackies ligger den tanken, att sättaren trycker på tangenter, liksom på en pianoklaviatur, och att vid hvarje tryck på en tangent en bokstaf eller ett annat tecken utskjutes ur sitt särskilda fack. Sättmaskinens klaviatur måste följaktligen ha lika många tangenter, som det fins bokstäfver och andra typer. I denna grundidé äro de alla hvarandra temligen lika; deremot afvika de ej så litet från hvarandra i fråga om sättet för typernas ledning till samlingsplatsen och deras ordnande i rader bredvid hvarandra. Denna ledning sker antingen i rännor från de särskilda facken