Sida 35
Är människan föränderlig?
Då vi sålunda måste medgifva, att människans kroppsbyggnad alls icke berättigar henne till någon undantagsställning bland de varelser, som jämte henne befolka jorden, vilja vi nu se till, om människan ensam trotsar och alltjämt trotsat de utvecklingens lagar, hvilkas grunddrag vi i det föregående lärt känna.
Först och främst måste vi då göra oss den frågan: visar människan alls ingen benägenhet att variera, eller har hon gifvit upphof till några tydligt utmärkta varieteter? Hvad frågans förra hälft angår, så vädja vi till hvars och ens erfarenhet. Man kan näppeligen framvisa två människor, som äro hvarandra i alla afseenden lika. Alltid finnas åtminstone några små olikheter i anletsdrag, i kroppsdelarnes proportion, i lynne och förståndsutveckling o. s. v. Dessa s. k. individuella olikheter kunna synas obetydliga nog, men få ett stort intresse, då de, såsom vi ofta hafva tillfälle att se, gå i arf från släktled till släktled. Hvar och en har haft tillfälle att iakttaga hvad man kallar "familjedrag", d. v. s. större eller mindre egendomligheter, som envist bibehålla sig genom många generationer inom samma släkt. Dessa "familjedrag" kunna vara af de mångfaldigaste slag. De kunna vara af rent kroppslig beskaffenhet, såsom egendomligheter i vissa kroppsdelars form och proportioner, hårets, ögonens och hyns färg, benägenhet för vissa sjukdomar o. s. v. De kunna å andra sidan äfven röja sig i andlig begåfning, i lynne, smak, böjelser, benägenhet för själssjukdomar o. s. v.
Egendomligheter af det ofvan antydda slaget se vi äfven ofta utmärka de flesta invånarne inom en viss trakt, isynnerhet en aflägsen sådan, där ingen lifligare samfärdsel med de stora städerna äger rum. Hufvudorsaken till en sådan öfverensstämmelse måste vi söka i de under lång tid upprepade giftermålen mellan närboende och afskildhet från andra trakters befolkning.
På detta sätt har det kommit därhän, att invånarne i hela landskap i vissa kropps- och själsegendomligheter, i
