Sida 50
vetenskapsman, som yttrat: "Högmodet, som är ett af människonaturens mest utmärkande drag, har i månget sinne fått öfvervikten öfver förnuftets lugna vitnesbörd. Likt dessa romerska kejsare, hvilka, uppblåsta af sin ofantliga makt, slutade med att förneka sin egenskap af människor och inbilla sig vara halfgudar, behagar härskaren på vår planet inbilla sig, att det föraktade djuret, som är underkastat hans nycker, icke skulle hafva något gemensamt med hans egen natur. Grannskapet med apan besvärar honom; han vill att en omätlig, bottenlös afgrund skall skilja honom från hans undersåtar. Och stundom vänder hans hotade majestät ryggen åt jorden och tager sin tillflykt till "människorikets" dimmiga regioner. Men likt slafven, som plägade åtfölja triumfatorns vagn upprepande: "kom ihåg att du är en människa", kommer anatomien och stör honom i denna naiva själfbeundran och erinrar honom, att värkligheten, i ögonen fallande och påtaglig, hänför honom till djurriket."
Själsförmögenheter.
Mången, som skulle känna sig öfvertygad af de öfverväldigande bevis för ett lägre ursprung, som röja sig i människans kroppsbyggnad och utveckling, ryggar tillbaka vid tanken på hennes så ofantligt uppdrifna själsförmögenheter. Vi spåra utvecklingen af kulturmänniskans höga andliga förmögenheter ända ned från den råe vilden; men här äro de fleste benägna att stanna; de finna "klyftan mellan människa och djur" för stor för att våga språnget. Dock är skilnaden i detta afseende mellan en af de lägsta fiskarne, med dess lågt utvecklade hjärna, och den högsta apan vida större. Men detta afstånd utfylles af talrika mellanstadier. Äfven här har en utveckling af själsförmögenheterna ägt rum, och denna utveckling har alltid gått hand i hand med hjärnans utveckling, hvilket, såsom vi ständigt böra ihågkomma, varit fallet äfven hos människan. Själsförmögenheterna äro för sin ombildning och utveckling beroende af samma lagar som djurens kroppsbyggnad. Äfven de äro föränderliga; äfven bland dem
