Sida 33
grupperna ända till släktena; de nyutspruckna, gröna kvistarne slutligen skulle motsvara de nu lefvande arterna. Kvistarne från föregående år skulle man kunna föreställa sig såsom utdöda arter, liksom de förtorkade grenarne skulle kunna motsvara större eller mindre utdöda grupper på djurrikets stamträd.
Människans plats i systemet.
Det klingar i mångens öron underligt och motbjudande, då man söker göra den allra minsta jämförelse mellan människan och djuren. Människan har i alltför lång tid vant sig att betrakta sig själf såsom alldeles allenastående i naturen, såsom jordens herre, för att icke en sådan jämförelse skulle såra hennes högmod och väcka hennes ovilja. Hon, den gudalika, skulle vare ett djur! Hvilket vansinne!
Så låter hon sina upprörda känslor få fritt lopp, omgifver sig med ett ogenomträngligt pansar af okunnighet och oresonlighet och betager sig själf all möjlighet, att på ett lugnt och sansat sätt skärskåda saken.
Vi vilja för några ögonblick bortse från vår egen ställning såsom människor. Vi vilja föreställa oss, att vi vore invånare från en annan planet och på något sätt lyckats praktisera oss hit till jorden för att undersöka det lif, som rör sig på dess yta. Vi antaga, att vi redan lyckats göra oss förtrogna med den djurvärld, som befolkar vår planet, lärt noga känna de olika djurens byggnad och därpå slutligen skulle gripa oss an med undersökningen af denna upprätta, tvåbenta varelse, som vi funnit utbredd öfver hela jorden. Det gälde ju icke något omdöme om oss själfva, och vi kunde därför skrida till värket med kallt blod och med samma likgiltighet väga skäl mot skäl, som om vi framför oss hade ett nytt pungdjur, som vi skulle söka inordna i systemet.
