Sida 57
Människans förmåga af religiösa känslor och föreställningar är i mångas tanke den väsentligaste och oöfvervinnerligaste svårigheten för hennes härledning från de lägre djuren. Men liksom vi veta, att alla religioner, äfven de f. n. högsta, såsom allt annat gradvis utvecklats, så känna vi också, att lågt stående folkstammar finnas, hos hvilka en tydlig föreställning om en eller flere gudars tillvaro först genom andra folks invärkan uppstått, och hos hvilka således intet spår af någon ursprunglig gudsdyrkan förekommer. Allmänt utbredd tycks däremot en mer eller mindre dunkel föreställning om osynliga makter, som yttra sig i naturföreteelserna och som vanligen föreställas såsom mot människan fientliga och egnade att väcka fruktan, på samma sätt som barnet fruktar åskan och blixten. De mera utvecklade religiösa föreställningarne kunna, liksom människans högre själsförmögenheter, icke tänkas hafva uppstått förr än ett högre utvecklat förstånd förmått henne att, uppvaknad från den djuriska slöheten, reflektera öfver sin egen tillvaro och söka en förklaring till de naturföreteelser, som företrädesvis voro egnade att väcka hennes uppmärksamhet.
Sedan föreställningen om rätt och orätt börjat framträda hos människan, ligger det nära tillhands att antaga, att en plötsligt inträffande skräckinjagande naturföreteelse blifvit stäld i samband med något nyss begånget brott och betraktats såsom ett slags vedergällning därför. Vissa förhållanden hos de lägsta människoraserna tyda härpå. Men liksom erfarenheten lärt människan medel att blidka förorättade medlemmar af sin egen stam, så torde hon i sin förskräckelse tillgripit liknande medel för att blidka de vredgade makter, af hvilka hon trott sig hotad, och däri skulle vi kunna se en första antydan om en rå religionskult.
Täflan mellan raserna.
Gissningsvis kunna vi antaga, att våra förfäder under det aplika stadium, de måste hafva passerat, icke voro så storväxta och kraftiga som nutidens gorilla, hvilken i sin
