Sida 14
Gatan
14
Gatan.
ÅA fä
VM satt vid fönstret och sydde. Dagen föll knapp in genom den gröna, bläddriga rutan, och huset midt emot hindrade hvarje solstråle att tränga in. Hon bodde två trappor upp i ett litet uselt kyffe, som med ett helsosamt och beboeligt bostadsrum ingenting annat egde gemensamt än den höga hyran. Fönstret stod öppet, men luften, som trängde in från den smala gränden, var qvaf och förpestad af skyltande kabiljohalfvor, lukt af läder, skämda grönsaker och orenlighet, som öfverallt från husen trängde genom slaskrören ut i rännstenen. Hon sydde raskt, oupphörligt, utan att någonsin lyfta upp hufvudet. Hon var rädd att se utåt; gatan förorsakade henne svindel. Hon afskydde gatan. Den föreföll henne som ett hungrigt vidunder; husraderna som gapande käftar, hvilka hvarje ögonblick hotade att sluta sig om oskyldiga offer. Två af hennes barn hade gatan redan slukat, men den yngsta, fjortonåringen, som hon uppfostrat med så mycken kärlek, under så många försakelser, henne hade hon, Gud ske lof, qvar...
Källa: Internet Archive ·
