Sida 6
Sentens
6
Strömstads krönika jemte en ingress, deri jag af berättaren erinrades om min glömska att i de teckningar, som jag nyligen utgifvit öfver min födelsebygd (»Skuggspel») icke ha omnämt det vackra draget af tullförvaltaren Bellander under eldsvådan i staden 1816, då han genom sin själsnärvaro räddade den från ödeläggelsen af en krutexplosion. Tyvärr kan man ej minnas allt hvad som är värdt att minnas; men då jag nu återigen fått en erinran om någonting glömdt, skyndar jag att reparera mitt fel. Förra gången var det fråga om en stor enskild handling; denna gången gäller det en historisk egendomlighet, fullt värd att icke råka i glömska.
När man 1788 i Strömstad fick säker underrättelse om det stundande besöket af de danska trupperna, medan svenska armén låg i Finland, så, medan stadens pojkar öfvade sig i krigiska bardalekar och pigorna bråkade sina hjernor med utfunderandet huru det skulle kunna kännas att möjligen en vacker natt somna som riktiga svenskor, men vakna som danskor eller till och med som ryskor — ty syntes ej farliga ryske kryssare i närheten — då beslöto stadens två enda militärer, såsom jag i »Skuggspelens»> förra del omtalat, att i samråd med några goda medborgare bilda en frikår och från Göteborg anskaffa kanoner och ammunition till stadens försvar.
Nämde pjeser fingo sin plats på Laholmen, min: nesrik i åminnelse efter tordensköldska anfallet under Carl XII, hvars skansar man nu sökte sätta i någorlunda tjenstbart skick. Men någon bravur blef ej af denna gång, emedan prinsen af Hessen, den danske generalbefälhafvaren, bemäktigade sig hela krigsattiraljen, med undantag af två kanoner, hvilka längre fram i tiden
Källa: Internet Archive ·
