Sida 45
Armodets barn
45
Och med darrande finger skref han ett namn i sanden, och Jade sig ner och tryckte sitt brännande ansigte mot detta namn. Och det var, som om vinden förde till honom en röst långt från fjerran, en sorgsen hviskning, — det var som ekot af en tanke, som han, sig sjelf ovetande, tänkt under alla dessa år:
sel lho: 1 Lyckliga dagar! pre
Armodets barn. Efter Victor Hugo.
Wm detta lilla väsen omsorg bär! Det har sin storhet: det Guds älskling är. Förr'n barnen födas hit till verldens vimmel,
De äro stjernor små på höghvälfd himmel.
Gud, som ej glömmer gifmildheteus bud, Oss barnen ger — tänk, gåfvor ifrån Gud. Hans vishet tar i deras blick sin boning,
I deras kyss han bjuder oss försoning.
Först deras löje lyckliggör vårt hem ..- Ack, lycka är en sak, som tillhör dem. Men få de frysa, skälfva englar blida Och gråta, om de små få hunger lida.
Vi, som i sjelfviskhetens trältjenst gå,
Vår dom ur oskuldsfulla ögon få,
Om ej från mager kind vi torka gråten,
Ty engelns vård åt oss blef öfverlåten.
Ve, himlen fylls af vredens tordönsröst,
När Gud vill se de små, som oss till tröst Han sändt i vingar bland vårt skugglifs fasor, Om han dem återfinner uti trasor.
jla ;
Källa: Internet Archive ·
