Sida 69
Från vår unga konst
69
Från vår unga konst.
Axlint folk, desse unge konstnärer . . .
Storm efter nyaste modet, den ljusa ulsterrocken dinglande kring knäen, moustacherna framåtriktade och »Hundturken> eller någon annan fyrbenting i hälarne, ungefär så ter sig en af våra unga artister, då han med hatten i nacken tar sig vid tretiden en tittare i torget.
Men hemma hos honom en timme tidigare döljas de vackra vingarne af puppans hvardagliga grått i grått. En faslig bus-
hatt — ju vådligare dess bättre — svajar kring öronen och på den gamla »supfracken> synas tydliga spår efter penseltorkning.
»Ack, att jag voore rööfvarn jag — -—>, och han gnor
med pänseln, så han hvarken hör eller ser. Nu glömmer han hela världen, fröken Pettersson på södra, röken i opris och flickan med hvita fjädern. Färgerna äro allt, och förgäfves knackar det på dörren; han är inte hemma.
De unga konstnärer, hvilkas drag »Vårblommor» bjuda sina läsare, hafva redan med pänsel, mirett och sax vunnit namn, och skola genom sitt rastlösa arbete gå allt vidare framåt.
ed id
Kronan i Upsala teatersalong stiger sakta mot taket. Rampen flammar upp, och ridån halas i vädret.
Med tummen på kikarskrufven upphöra damerna att andas. Bråket på andra raden domnar.
Ett räck står spändt öfver tiljorna. Och till rampen träder en ung man med mörka moustacher och atletmuskler på de nakna armarne.
Och Bruno Liljefors kastar sig upp i räcket och svänger, så konturerna smälta samman i en enda cirkel. Nu dinglar
Källa: Internet Archive ·
