Sida 39
Lyckliga dagar
Lyckliga dagar.
AWaturen är som andra skönheter, äfven den har sina »lyckliga dagar». Det är dagar, då himlen är blåare än vanligt, solen mera strålande, jorden g«önare, vattnet klarare, — då blommornas doft har något aldeles särskildt berusande, då fåglarnes sång klingar som ett ändlöst jubel, och vinden är så lifsvarm, så smekande som vore den andedrägten från en slumrande gud. Då känner man en omotståndlig maning att vara lycklig och göra lycklig, i de kallaste ögon kan man då få se en plötslig ljusglimt och på de bittraste läppar kan man då öfverraska ett vänligt leende.
Sitter man då ensam i sitt rum och ser ut mot den glindrande blåa himmelen, kan man på en gång få en känsla af att det någonstädes, der ute i naturen, fins något, som ropar på en, drager en till sig, något som man alltid väntat på, som skall kasta ett plötsligt ljus öfver ens sinne, gifva en aldrig anad skönhet och rikedom åt ens lif, man har en känsla af, att kan man blott öppna sitt hjerta helt och oförbehållsamt för naturens röst, så skola fjällen falla från ens ögon, och man skall se och förstå, och hela den stora, ofattliga oändligketen skall mildt och kärleksfullt sänka sig ner öfver ens sinne.
Denna känsla erfara vi alla, vi erfara den oftare än vi sjelfva göra oss reda derför; men någon gång erfara vi den i all sin styrka, all sin sällsamma lycka och smärta, och då hjelper det icke, om vi äro blaserade eller förståndiga, praktiska eller skeptiska, likgiltiga eller illusionsfria, vi måste för en gång kasta bort allt detta och vara riktigt dåraktiga, om vi hafva mod dertill, eller önska att vi kunde vara det, om vi icke hafva mod. Det är sådana dagar, vid minnet af hvilka man ler åt sig sjelf, och som man dock i djupet af sitt hjerta är stolt öfver.
2 3 G=
Källa: Internet Archive ·
