Sida 15
ehuru i mycket ringa mängd, just de mineraliska salter af hvilka växten lefver (salpeter, gips, järnvitriol o. s. v.); då vattnet afdunstar, stanna salterna kvar och ersättas allt efter som de förbrukas vid ämnesberedningen, af nya saltmängder.
—————
2. Skyddsmedel mot för stark transpiration.
Klyföppningarnas förmåga att öppna och sluta sig. — Öfverhudens vattentäthet, som ökas genom 1) vaxöfverdrag, 2) afsöndring af oorganiska salter, 3) luftfylda hår. — Eteriska oljor. — Öfverhuden som vattenreservoar. — Rotsystemets utveckling. — Förminskning af bladytan. — Vertikal bladställning. — Epifyterna; närings- och fäströtter; vattenupptagande blad.
Vattenafdunstningen från bladen, eller som det äfven heter, transpirationen är sålunda en för växtlifvet hälsosam, ja nödvändig process. Det gäller blott att reglera den, så att bladen ej afdunsta mera vatten än rötterna upptaga. Och i själfva värket äger också växten skyddsinrättningar för detta ändamål: de tvänne celler, hvilka begränsa en klyföppningsspringa, äga nämligen förmåga att ändra form, så att springan ej blott kan förminskas utan helt och hållet försvinna. Då cellerna äro öfverfylda af vatten och sålunda en riklig transpiration är fördelaktig, böja klyföppningscellerna sig från hvarandra, sä att en öppning mellan dem uppstår (fig. 3); då vattenbrist hotar och en fortsatt vattenafdunstning skulle vålla försvagad turgor och därmed följande olägenheter, räta cellerna ut sig, och springan försvinner.
Den mekanism, som härvidlag är värksam, har man, åtminstone i vissa fall, fullt nöjaktigt lyckats klargöra. Man har nämligen funnit att de tvänne celler, hvilka begränsa en klyföppningsspringa, hafva den inåt springan vättande väggen betydligt tjockare än den motsatta. Äro nu cellerna fylda med vatten, så att cellsaften utöfvar ett någorlunda starkt tryck mot väggen, måste naturligtvis den tunnare delen af cellväggen tänjas ut mest, under
