Sida 36
cellväggar, som äro stälda i de infallande solstrålarnas riktning, men i svagare belysning däremot draga sig till de väggar, som under rät vinkel träffas af solstrålarna (fig. 5).
Samtidigt ändras äfven klorofyllkornens form: i svag belysning, då de ligga utmed den af strålarna träffade väggen, platta de ut sig för att kunna vända så stor yta som möjligt åt solljuset, men i motsatta fallet, då de dragit sig undan till den med solstrålarna paralella väggen, afrunda de sig och krympa i hop. Solljuset är den kraft, som kommer klorofyllkornen att arbeta fram stärkelse liksom ångan sätter en ångmaskin i gång, men liksom ett allt för starkt ångtryck kommer maskinen att arbeta ojämt och till slut att brista sönder, påvärkas äfven klorofyllkornet i sitt assimilationsarbete ofördelaktigt af för starkt solljus, och det är för att detta må undvikas som de nu beskrifna läge- och formförändringarna komma till stånd. På hvad sätt detta sker, är ännu ej fullt utredt, men det antages allmänt att klorofyllkornen ej på egen hand kunna sätta sig i rörelse, utan drifvas fram af själfva urslemsmassan, som af växlingar i ljusstyrkan föranledes att ändra form och härvid drager klorofyllkornen med sig.
—————
4. Skydd mot vinden.
Mekaniska väfnader. — Närvering. — Bladskaftens betydelse.
Det är oss redan bekant, att ändamålet med växternas sirliga och behagfulla växt är att utsätta så stor yta som möjligt för solstrålarnas invärkan. Från denna synpunkt är bladens tunnhet och stammens uppåtsträfvande växt ingenting annat än idel nyttighetsinrättningar. Men från en annan synpunkt kan det tyckas som vore växternas graciösa form mindre fördelaktig, ja rent af äfventyrlig. Det är nämligen klart, att ju högre stammen skjuter upp, dess mera utsattes den för vindens invärkan, och ju tunnare bladen äro, dess lättare slitas de sönder af blåsten. Men samma vindstöt, som trasar sönder en flagga och kommer ett segel att remna, förmår knappt att knäcka ett grässtrå eller rycka ett enda darrande blad ur aspens krona;
