Sida 33
3. Skydd mot för starkt ljus.
Behåring. — Vertikal bladställning. — Färgämne i öfverhuden.
Ett mera slående bevis på ljusets oumbärlighet än de nyss omtalade epifyternas lefnadssätt kan man svårligen finna i naturen. En skara af de mest olikartade växter har lämnat den fäderneärfda torfvan, upphört att gräfva ned sig i jorden och med fara för lif och lemmar anträdt en himmelsfärd på öfver hundra fot, alla följande samma lösen: mera ljus!
Men allting här i världen har sin afvigsida, till och med ljuset. Lika oumbärlig som en viss ljusmängd är för växtens lif, lika skadligt värkar en allt för stark belysning, Man har jämfört växternas gröna väfnader med näthinnan i människans öga, och detta icke utan skäl, ty i båda dessa bildningar åstadkommer solljuset en kemisk process, i den gröna bladväfnaden stärkelsebildningen och i näthinnan den kemiska process, som tack vare synnervens förmedling i hjärnan ger upphof till en synförnimmelse. Men liksom vårt öga bländas, då vi stirra in i solen eller då en skarp blixt slår förbi, så tåla ej häller växterna huru starkt ljus som hälst. En ormbunke, som ursprungligen vuxit i djup skugga, blir, om den flyttas ut i solen allt blekare, ifrån att ha varit alldeles mörkgrön blir den ljusgrön och till slut alldeles gul, och denna färgförändring beror därpå att klorofyllet har förstörts. Under årtusenden hade ormbunken fått vänja sig vid att lefva på mycket små ljusmängder, dess klorofyll, som blifvit lika känsligt för ljus som en ugglas ögon, tålde liksom denna ej fullt dagsljus och blef förstört, då växten ej kunde fly tillbaka till sin skuggiga hemort.
Den i våra bokskogar vanliga myssikan (Asperula odorata) är ett exempel på samma sak. Hugges bok skogen ned, kan man redan efter ett par veckor få se huru myssikans förut mörkgröna blad ha gulnat, och hela växten tycks vilja tyna bort. Samma öde drabbar äfven en del andra lundväxter, om de beröfvas den skugga de äro vana vid. En mängd alger, som lefva djupt nere
