Sida 40
emellertid redan afhandlade, och vi öfvergå därför till de skyddsmedel, genom hvilka växterna skydda sig mot köldens skadliga invärkningar.
—————
5. Skydd mot köld.
Förfrysning. — Snöns betydelse som skydd. — Knoppfjäll. — Stark kutikula; behåring. — Växternas sömn; sensitivan.
Det yttre förloppet, då en växt förfryser, är allt för känt för att här behöfva omordas. Om de förändringar, som af frosten förorsakas i växtens inre, hade man länge en alldeles falsk uppfattning; man trodde nämligen, att vattnet i cellernas inre frös till is och att cellerna härigenom sprängdes sönder och förstördes, eftersom vattnet i motsats till andra kroppar utvidgar sig, då det öfvergår från flytande till fast form. Senare undersökningar ha emellertid ådagalagt att bildningen af is aldrig tar sin början i cellens inre, utan att vattnet vid frysningen prässas ut ur cellerna och som kristallformiga nålar afsätter sig i cellmellanrummen. Isbildningen som sådan är därför ej orsaken till växternas förfrysning, och detta förklarar i viss mån det egendomliga förhållandet, att det ej alltid behöfs en temperatur under vattnets fryspunkt för att en växt skall dö af köld. Å andra sidan kunna många växter utan att skadas tåla en ganska långt gående isbildning i cellmellanrummen, ja, somliga fjällväxter kunna till och med bli så styfva af köld, att de springa sönder som glas, när man vidrör dem, och ändå lefva upp på nytt så snart solen tinar upp dem. Af särskild vikt är emellertid det sätt, hvarpå upptinandet försiggår, ty många frusna växter, som vid sakta upptining kunna behålla lifvet, dö ohjälpligt om de hastigt bringas i ett varmt rum. Man är ännu ej fullt på det klara med på hvad sätt kölden egentligen åstadkommer de rubbningar i urslemmets inre byggnad, som göra växten oförmögen att lefva; i somliga fall synes döden förorsakas af
