Sida 3
Inledning.
Den nutida naturvetenskapen, som förändrat våra åsikter i så många lifvets frågor, har äfven om ordet natur gifvit oss en annan uppfattning än den som vanligen varit gängse. Den har lärt oss att naturen ej är ett afskilt rike för sig, hvartill människan bildar en motsats, utan ett helt, hvari människan ingår som en liten, men viktig del, och att vår ande lika väl som vår kropp är en naturprodukt, som spirat upp från samma dunkla bakgrund, hvarur den öfriga djurvärlden framgått. Vi äro — för att begagna ett bildligt talesätt — på sin höjd blommor i toppen på utvecklingens stora träd, men inga himmelens fåglar, som på en tid slagit sig ned i dess grenar.
Denna lära om ett gemensamt ursprung för människa och djur — darwinism, naturalism, utvecklingslära eller hvad man vill kalla den — har som bekant framkallat många gensagor och stämplas ännu i dag ofta nog såsom en förkastlig, att inte säga omoralisk åsikt. I och för sig är detta ej underligt, ty hvarje sanning, kring hvilken det börjar klarna, skär alltid någon i ögonen. Men det egendomliga är, att denna ovilja mot naturalismen, denna obenägenhet för att uppfatta människan som en naturprodukt vanligen är störst just hos dem, hvilka om naturen hysa — man skulle kunna säga de bästa tankarna, för så vidt man med bästa icke menar dem, som komma sanningen närmast. På samma gång man ej finner uttryck nog starka för sin afsky mot darwinismen, förhärligar man på allt sätt själfva naturen, ja, en lärd forskare i vetenskapen om det sköna förklarar till och med, att det inom det synligas värld ej gifves något sannare, kyskare, renare än naturen i hennes enkla enfald. Det är, menar
