Sida 5
blommor ofruktbara genom att förstöra deras frömjöl, och ännu större skada skulle regn och sol anställa, om växterna ej visste att genom tjänliga medel värna sig mot yttervärldens angrepp. Mot frost och stormar, mot torka och regn, mot djuren och mot hvarandra ha växterna att strida, och den som strider bäst, ärfver lifvet för sig och sina efterkommande.
Att skildra några af de inrättningar, genom hvilka växterna söka skydda sig mot dessa yttervärldens angrepp, är ändamålet med de följande sidorna. Naturligtvis kan det ej bli tal om en uttömmande framställning af alla eller ens de flesta af de anordningar hos växterna, hvilka man nu för tiden uppfattar som skyddsmedel mot yttervärlden; att rycka fram några exempel ur högen och framställa dessa i ett för den botaniskt oinvigde någorlunda klart ljus, är allt hvad som här åsyftas. Det är emellertid tydligt, att man för att förstå de ifrågavarande skyddsmedlens natur och ändamål, äfven måste äga någon kännedom om växten själf, dess byggnad och lifsyttringar. Detta är anledningen till de skenbara afvikelser från ämnet, hvilka förefinnas där och hvar i den följande framställningen, men hvilka — vi våga hoppas det — ej torde afskräcka läsaren från att fortsätta.
—————
1. Växtens inre byggnad och lifsyttringar.
Hvarför vissnar en växt? — Cellerna. — Cellernas turgor. — Urslemmet (protoplasma). — Öfverhuden. — Växtens näringsämnen. — Assimilationen. — Transpirationen, dess gagn och faror.
En solvarm eftermiddag i slutet af maj öfverraskas man ej sällan af att se de nyutslagna narcisserna vanmäktigt digna mot jorden, violerna stå med slokigt nedböjda hufvud och gullvifvornas stänglar slagna till marken som stupade dryckeshjältar.
Det har varit vackert väder de sista veckorna. Ostört af vattenflöden har solljuset strömmat till jorden och uppsupits af stjälkar och blad, likt glödande vin har det
