Sida 35
3. Skydd mot för starkt ljus
öfverhudsceller endast obetydliga, knappt märkbara mängder af ett blått färgämne finnas inlagrade. En lärd vetenskapsman sådde emellertid denna växt i en trädgård, som han låtit anlägga i Tyrolens alper på en höjd af mer än två tusen meter öfver hafvet, där solljuset liksom i alla andra alptrakter värkar ofantligt mycket starkare än på låglandet och i dalarna. Det visade sig då att färgämnet i öfverhuden ökades så betydligt att snart både stjälkar och blad färgades violetta, och den på detta sätt förvandlade kyndeln trifdes förträffligt på sin nya växtplats. Men jämte kyndeln hade den lärde äfven sått en del andra låglandsväxter och bland dessa det vanliga linet. Det grodde och kom upp, men de unga linplantorna förmådde ej uthärda alptraktens starka solljus, bladen blefvo gula, och hela växten dog bort, innan den hunnit blomma. Och samma öde drabbade nästan alla de låglandsväxter, hvilka ej genom utbildning af färgämne i öfverhuden voro i stånd att skydda sig mot den starka belysningen, under det att däremot de växter, som ägde denna förmåga, trifdes förträffligt. Äfven i andra trakter, hvilkas klimat är vidt skilt från fjällens, men där en stark belysning hotar att förstöra klorofyllet, finner man växter med samma slags skyddsinrättningar som kyndeln, ehuru naturligtvis härmed ej är sagt att närvaron af rödt färgämne i öfverhuden alltid åsyftar skydd mot för stark belysning.
Den rörelseförmåga, som man på senare tider iakttagit hos klorofyllkornen, kan äfven uppfattas som en skyddsinrättning mot för stark belysning eller åtminstone som ett medel att reglera ljustillflödet. Man har nämligen funnit att klorofyllkornen allt efter som ett blad är utsatt för starkare och svagare belysning ändra plats i cellen, så att de i starkt solljus lägga sig utmed de
Fig. 5. Några celler ur “andmatens“ (Leman) blad, till vänster i mörker eller svag belysning, till höger i direkt solljus; strålarna tänkas infalla ofvanifrån.
Källa: Project Runeberg ·
