Sida 4
Inledning
han, först genom beröringen med ett hänsynslöst människosinne som naturen blir rå och frånstötande, och denna uppfattning delas i regeln af alla dem, hvilkas kännedom om naturen belöper sig till hvad som inhämtats på en tråkig skolbänk eller en glad utfärd i det gröna. Man tror, att naturen ej blott är skön, utan äfven dygdig och ej blott dygdig, utan äfven lycklig och säll. Lammet som sinnebild för höjden af moralisk fullkomlighet börjar få ge vika för andra och högre ideal, men lammet, som betar på en grön äng, står ännu kvar som bilden af fridfull ro och stilla förnöjsamhet.
Men en anstalt för dygd och goda seder är icke naturen. Naturen fattad som en motsats till människan är en skådeplats för allt hvad vi kalla lidande och brott, ett rike där våldet segrar och där stilla tillbakadragenhet straffas med döden. Det är ett beständigt allas krig emot alla, hvarunder vargen förtär de älskligaste lam lika obarmhärtigt som lammen förtära de älskligaste blommor, ett krig, där ingen offrar sig för den andra, den blygaste sippa lika litet som tistel och törne. Äfven de skenbart mest värnlösa växter äro sällan så oskyldiga och hjälplösa som man tror, ty i sitt inre äga de ofta de lömskaste vapen, med hvilka de försvara sig mot den växtätande djurvärlden, ja de lefva till och med på krigsfot med hvarandra. Växtvärlden liksom djurvärlden är ett rike, som söndrar sig mot sig själft, men eget nog, den blir ändå alltjämt beståndande. Jordens yta tyckes ju rymlig nog, men mossorna, dessa obetydliga kryp, kunna ej sämjas, utan söka förtränga hvarandra så godt de kunna; ängsblommorna, som från sina tufvor nicka så förtroligt mot hvarandra, kämpa sins emellan en strid i det tysta på lif och död, och eken brottas med bokarna, som med sina skuggande kronor tränga honom allt närmare på lifvet, tills skogarnas konung dör — af brist på ljus och boken, mera fallen för mörksens gärningar, segrar och frodas.
Men det är ej blott mot djuren och mot hvarandra som växterna måste värna sig. Solen, som lät dem födas om våren, blir snart en fiende, som skulle förgöra dem genom torka, om den ej allt emellanåt skymdes undan af moln, som skänkte ett välsignat regn. Och det välsignade regnet blir ofta en förbannelse, som gör tusentals
Källa: Project Runeberg ·
