Voltaire och hans strid mot fördomarna i religion och samhälle

2

23 VOLTAIRE.

när han skall gå tillbaka till sin sängkammare och af Longchamp, som beskrifvit scenen och som fann honom på golfvet, bäres i säng. Madame Grafigny, en af parets gäster på Cirey, har skildrat sin vistelse där, medan madame du Chåtelet ännu lefde, och man finner af hennes skildring, att äfven denna lycka hade sina moln. Voltaire var hetsig, så var ock markisinnan, och begges lynnen voro så olika, att sammanstötningar icke kunde undvikas. Men i för- ening med sin hetta, ägde de begge denna naturliga älsk- värdhet, som efter ett vredesutbrott kan skämta med egna öfverilningar. Det är för att fylla den tomhet, som upp- stått i hans lif, Voltaire nu besluter sig för att efterkomma den preussiske konungen Fredrik den andres önskan att inträda i hans tjänst och öfverflytta till Berlin 1750.

Men skuggsidorna i Voltaires karaktär visa sig under hans vistelse i Preussen. En af hans passioner är äre- lystnaden, en annan är hans frihetskänsla. Han offrar den se- nare för att tillfredsställa den förra, när han antager Fredriks anbud. Måhända trodde han sig skola kunna förlika dem och utan förnedring blifva en konungs lärare i versskrifning, men ; så fall misstog han sig. Hans vilkor voro lysande. Han fick en kammarherretitel, en rundlig årlig summa gafs honom, en våning ställdes till hans förfogande, hästar och vagn fick han också råda öfver, och sin frihet sknlle han få äga i vidsträcktaste mått. Detta var en lysande upprättelse för den köld och likgiltighet, hvarmed han behandlades af sin egen monark, den slöe och tröge Ludvig den femtonde, som, medan hela världen firade diktaren, icke ens ville unna honom en nådig blick. Voltaire hade dock nedlåtit sig att ställa sin penna till hofvets förfogande och skrifvit ett tillfällighetsstycke till en hoffest, efter hvilken teater- föreställning han nalkats kungen och frågat en af upp- vaktningen: "Är Trajanus”) nöjd ?"

Diktaren ville till hvarje pris i likhet med dåtidens skriftställare stå under kungligt beskydd, och han skulle nu få åtnjuta den utmärkelse, han så mycket eftersträfvat. Han skulle på kamratlik fot få umgås med Europas mest begåfvade suverän, en man till själsriktning och ideer öfver- ensstämmande med honom själf, en beundrare och lärjunge till honom, som öfverhopade honom med smicker. Början till detta förhållande lofvade som sagt godt. Voltaire var

”) Trajanus var kejsare i Rom omkr. 100 år efter Kr. födelse och är berömd bl. a för sin kärlek till konst och vetenskap.