Sida 46
vr dras & Rs Aer ++ öva « < -
46 . VOLTAIRE.
8, En diktarkröning.
Den lysande triumfen, följd af döden, är det enda, utrymmet tillåter oss att ytterligare berätta. Voltaires rykte befann sig på höjdpunkten: det hade nått den punkt, Jå för allmänheten en personlighet blir ett orakel, utrustat med öfvernaturlig vishet. Ett exempel därpå är så intres- sant, att det förtjänar anföras i hans egen ironiska fram- ställning: "En borgmästare i Middelburg," säger han i ett bref till madame du Deffand, "skref till mig och bad mig ; förtroende säga honom, om det fins någon Gud eller icke; om i förra fallet han tar någon vård om oss; om materien är evig; om den kan tänka; om själen är odödlig; och anhöll att få svar med omgående."
Underrättelsen, att han ämnade besöka Paris, väckte också hos de lättrörliga fransmännen en hänförelse, som tog sig uttryck i barnsliga men vackra glädjeyttringar. Öron och spänningen voro stora, medan man väntade, om resan värkligen skulle äga rum. Läkarne hade afrådt den, men den beslöts slutligen. Allt efter som tåget skred närmare hufvudstaden, tilltogo vördnadsbetygelserna. Alla ville se honom. De, som icke kunde blifva mottagna, betalade värdshusflickorna för att lämna dörren på glänt, så att de kunde uppfånga en skymt af dessa drag, som hela Frank- rike kände på beskrifning, andra klädde sig till vaktmästare för att få passa upp på honom.
Den 10 februari 1778 är han i Paris. Intet furste- besök, hvarken Josef II:s eller Gustaf III:s, som nyss ägt rum, hade väckt ett sådant uppseende. Hotell Villette, där han bodde, var belägrat af nyfikna. Man berättade anekdoter, om huru Voltaire vid Paris' tullbom på en fråga af tullbetjenten, som velat undersöka hans saker och undrat, om däribland fans något förbjudet gods, svarat: endast jag själf. | Den åttiofyraårige gubben var också genom sitt ut- seende och sin klädedräkt allt annat än vanlig. Hans magra, nästan mumielikt aftärda gestalt, det infallna, gul-
