Sida 4
4 VOLTAIRE.
förnäma och furstar genom bref och besök, hvilka han mottager. På samma gång ökar han sitt rykte genrom sina berömda försvar för religionsförföljelsens offer och in- flätade nya lagrar i sitt författareskap genom utgifvandet af den stora »Filosofiska ordboken». Innan han dog, ville han dock ännu en gång återse sitt fädernesland och sin födelsestad Paris, blef här föremål för en storartad hyllning på teatern, där han själf vid uppförandet af sitt sista skåde- spel, Iråne, var närvarande och blomsterströddes under ett ofantligt jubel. Dessa triumfer och de med dem förbundna ansträngningarna öfverstego dock hans krafter och den 30 maj 1778 slöts hans växlingsrika och värksamma lefnad.
Sådana äro i allra största korthet de hufvudsakligaste yttre dragen af hans lif. Efterföljande skildring skall söka gifva en bild af honom själf och påpeka de strömningar, som genomgå hans författarskap såväl med hänsyn till dess : förtjänster som dess brister.
1. Voltaires ungdomsåfventyr och första bekantskap med världen.
Voltaires ungdom är stormig. Han är dock ingen af de vanliga salongspoeterna, ehuru utseendet kan vara emot honom. Den vanlige poeten då för tiden är en lycksökare. Den vanlige poeten sträfvar först och främst efter bröd- födan. Han vinner den på det sätt, att han smickrar någon förnäm herre. Han är obekymrad om allt annat än framgången, han för ett ovärdigt lif bland tomma förströ- elser. Kroppsliga njutningar äro för honom allt, hans verser äro fala och hans talang till salu, och han slösar dem på ovärdiga ämnen och föremål. Sådant var lifvet för hundratals af dåtidens hof- och salongspoeter. Kvicka sällskapsmänniskor, tomma i sina hjärtan, endast angelägna om nyheter och skvaller, slafviska och ödmjuka inför de förnäma, hvilkas nådehjon de voro. Och Voltaire hörde till dessa kretsar, där man lärde och lefde så. Till hans
