Genève [sjönäv], T. Genf, Ital. Ginevra. 1. Kanton i sydvestra Schweiz, näst Zug den minsta i förbundet, begränsas i n. af kantonen Vaud, på öfriga sidor af Frankrike. Arealen 245 qvkm. eller med inberäkning af kantonens andel af Genève-sjön 279,4 qvkm. 101,595 innev. (1880), af hvilka hälften katoliker, något mindre än hälften protestanter och omkr. 1,000 judar. De allra flesta innevånarna tala franska. Mer än 1/3 af dem äro utländingar. Kantonen genomflytes af Rhône, som upptager Arve från v. och London från h. Omkr. 1/3 af arealen är åkerjord, resten betesmarker, skog och vinland. Industri och handel äro hufvudnäringar. Urfabrikation samt tillverkning af guld- och juvelerarearbeten, skjutvapen, möbler, speldosor, vetenskapliga instrument m. m. äro högt utvecklade. Författningen är af d. 24 Maj 1847. Den lagstiftande makten utöfvas af "stora rådet" (Grand conseil), hvars medlemmar väljas för två år (i förhållandet 1:666, tills antalet stigit till 100, derefter 1:800), den verkställande makten af ett "statsråd" (Conseil d'état) af 7 personer, hvilka likaledes väljas för två år. -- 2. Hufvudstad i nämnda kanton, på ömse sidor om Rhône, vid dess utlopp ur Genève-sjön. 50,066 innev. (1880). På venstra Rhône-stranden ligger den gamla staden på en backig terräng med merendels smala gator, men på senare tid, efter vallarnas nedrifning (1848), förökad med nya praktfulla qvarter. På den högra, jämna stranden ligger arbetareqvarteret S:t Gervais. I Rhône ligger qvarteret Ile (med vattenuppfordringsverk), medelst broar förenadt med de båda stränderna. Af de sex broarna öfver Rhône är den närmast sjön belägna Montblanc-bron den nyaste och vackraste. Mellan denna och Pont des Bergues ligger den trädplanterade Rousseau-ön, med en staty af filosofen. Bland anmärkningsvärda byggnader och inrättningar må nämnas de reformertes domkyrka S:t Pierre (11:te--13:de årh.), ryska kyrkan, rådhuset, arsenalen, botaniska trädgården (anlagd 1816 af De Candolle), universitetsbyggnaden (med ett bibliotek på omkr. 90,000 bd och ett rikt naturalhistoriskt museum), teatern (uppförd för medel, omkr. 20 mill. fr., som den 1873 aflidne hertig Karl af Braunschweig testamenterade staden), ateneum (med permanent konstutställning), allt på venstra sidan om floden, samt den katolska Notre-Dame-kyrkan och bangården på den högra. Staden är hufvudsätet för kantonens industri och särskildt berömd för sina ur, smycken, läder- och galanteri-arbeten. Handeln är mycket liflig, äfvensom skeppsfarten på sjön; segelfarten på Rhône sträcker sig deremot icke öfver kantonens gränser till följd af flodens starka fall. Staden besökes ovanligt mycket af turister.
Historia. G. hette ursprungligen Geneva, men kallades af romarna efter innevånarna, de galliske allobrogerna, Aurelia allobrogum. Redan i 3:dje årh. blef kristendomen införd. Efter att tidigare hafva utgjort en del af den romerska provincia maxima sequanorum kom G. på 440-talet i burgundernas händer och blef en af det burgundiska rikets hufvudstäder. Sedermera tillhörde G. efter hvartannat Frankiska riket (532--888), Transjuranska Burgund (888--930) och Arelat (930--1032), hvarefter det förenades med det tyska riket. I 5:te årh. blef G. biskopssäte; omkr. år 1000 erhöll det grefvar, hvilka snart gjorde sin värdighet ärftlig. Mellan biskoparna, understödda af borgarena, och grefvarna rådde ständiga strider, hvilka nådde sin höjd, då G. genom köp 1401 öfvergick i de savojiske grefvarnas ego. Då stadens borgerskap, hvars makt tilltagit under åren, anfölls af de aristokratiska och hierarkiska myndigheterna i förening, sökte det Edsförbundets hjelp, slöt förbund med Freiburg (1519) och Bern (1526) samt lyckades derigenom tvinga hertig Karl III af Savojen att erkänna G:s sjelfständighet (1536). Emellertid predikades reformationen i G. af G. Farel och A. Saurius och gjordes der till herskande af Calvin. Såsom det "protestantiska Rom" blef G. medelpunkten för den reformerta kyrkans verksamhet. Men samtidigt infördes derstädes ett slags teokrati under Calvins spira med åtföljande sede- och tros-tvång, husvisitationer och förföljelser. (Inom några år blefvo 76 personer förvisade, 800--900 fängslade och 58 afrättade för religiösa förbrytelser.) Förgäfves sökte ett mer frisinnadt parti, de s. k. libertinerna, störta Calvin. -- Samtidigt med reformationens genomförande och de savojiske hertigarnas fördrifvande ombildade G. sin författning i demokratisk-republikansk anda. Den rådgifvande, lagstiftande och väljande makten lades i händerna på fyra församlingar: lilla rådet, bestående af 24 medlemmar, sextiomannarådet, stora l. de tvåhundrades råd och conseil général, bestående af 1000 till 1500 medlemmar (alla aktiva statsborgare) och innehafvare af den egentliga folksuveräniteten. Snart tillegnade sig lilla och stora rådet all makten, och den demokratiska författningen förvandlades småningom till en aristokratisk. Man sökte trösta borgarena öfver förlusten af deras politiska makt genom att fördela dem i rangklasser med olika rättigheter: citoyens (ättlingar af gamla Genève-familjer), bourgeois (hvilka sjelfva eller hvilkas föräldrar förvärfvat borgarerätt), habitants (alla öfriga innevånare) o. s. v. Men ständiga strider förekommo mellan aristokraterna och de öfrige borgarena, till följd hvaraf den franska revolutionen vann genklang, den gamla styrelsen störtades, allmän jämlikhet proklamerades, och 1794 infördes en författning efter franskt mönster (nationalkonvent, med åtföljande skräckregering). 1798 införlifvades G. med Frankrike och
blef hufvudstad i dep. Léman, men skildes åter 1814 från nämnda land och upptogs såsom kanton i Schweiziska edsförbundet. Den 24 Aug. 1814 erhöll G. en till sina former demokratisk författning, som till följd af den höga valcensus emellertid lemnade makten i händerna på det aristokratiska partiet. 1842 utbyttes denna författning mot en mera liberal (ingen census). Då de konservative ändock behöllo öfvervigten och i Sonderbundsstriden intogo en medlande ställning, genomdrefvo de radikale under J. Fazys ledning tillsättandet af en provisorisk regering (d. 9 Okt. 1846) och införandet af en ny, demokratisk författning (d. 24 Maj 1847), som ännu är gällande. Mot den radikala regeringen uppstod snart en af konservativa och socialistiska element bildad opposition (sedan 1861 kallad independenterna), hvilken redan 1853 vann en tillfällig öfvervigt och från 1862 till 1871 hade makten i sina händer. 1871 kommo de radikale åter till styret. Striden mellan radikale och konservative har nu trädt i skuggan för striden mellan de s. k. liberale å ena sidan och socialisterna samt de ultramontane å den andra.
Literatur. P. de Sergy: "Genève, origine et développement de cette république" (1843--47); Thourel: "Histoire de G."; Galiffe: "Quelques pages d'histoire de G. (1863).