Sida 593
Inledning
den senare, forskafla oss cn biljett i luckan bredvid mäster Jahns guldsmedsbutik och bege oss ned Svartmangatan, där teatern är belägen. Vi komma in i en ganska rymlig salong med läktare, utstyrd med enkel lyx utan prål, och med en rätt rymlig scen.
Programmet för aftonen upptager litet af hvarje, eller med andra ord varieté. En akrobatfamilj visar oss, huru ofantligt enkelt det är att slå kullerbyttor eller att rulla ihop sig till ett nystan, och en dansk mimiker gör komiska gubbar, åt hvilka vi pliktskyldigast skratta. Så kommer en liten sångerska, bekant från teatrarne som en mycket begåfvad subrett, och sjunger några romanser lika okonstladt som förträffligt och belönas med rikliga bifallsåskor. Hon efterträdes af en »lands-målare», som sjunger visor och berättar »paschaser» under allmän munterhet, och denne aflöses i sin tur af en ny sångerska, som blir icke mindre beklappad för sin mycket ofta hörda romans om brefvet med de två rosenbladen. Sedan få vi se ett flickebarn på lina och slutligen kommer en ung herre in och sjunger »Det är ej sant», så att taket håller på att lyfta sig.
Så ungefär ter sig, i korthet, ett hvardagsprogram på lustiga teatern. Ibland bjudes dock på extra lockelser: än sjunger den italienske vandrande trubaduren sina visor, än är det en liten fransk tidningsherre, som i brist på nyttigare och mera passande sysselsättning håller på att vinna ett vad genom att vandra jorden rundt, och som här håller en »conférence» om sina öden och äfventyr mot upptagande af kollekt, än åter är det en teaterdirektör från landsorten, som presenterar oss »Unga grefven», den där pjäsen, som under så uppseendeväckande omständigheter försvann från Dramatiska teaterns repertoar. Som man ser, är lustiga teaterns valspråk hvarken mer eller mindre än det klassiska: variatio delectat.
Om lustiga teatern tydligen skattar åt tidens smak, så håller däremot Bollhusteatern i någon mån på klassiciteten. För närvarande står Moliéres »De löjliga småstadsfruntimren» på programmet, ej alls oäfvet spelad och gifven efter en äldre öfversättning, som åtminstone ej är rädd för kraftuttryck, hvilka kanske skulle choquera, om man inte litet hvar hade en sådan ofantlig respekt för det klassiska. Tidigare ha på
Källa: Project Runeberg ·
