Sida 659
Inledning
burna prestationer äro af den art, att de slå an pä alla, både öfver- och underklass. Sitt klavér har han, förstås, också med sig, och rätt hvad det är drar han till med en sprittande bond-polska, så att flickornas små fötter börja ofrivilligt röra sig i takt. Så byter han om läppsnus, torkar sig omständligt om munnen och speglar sig i messingsdosans lockspegel, hvarefter han stämmer upp den ömkeliga visan om skräddaren, som låg på sjöabotten och vinkade med handen. Allra störst blir dock jublet, då han rent af mästerligt falskt föredrager den lärorika visan om drängen, som spelade klavér, och hans ynkeliga slut —- en i sitt slag verkligt dråplig prestation. Mellan visorna och »pa-chaserna» håller Jödde ett muntert och intimt småsnack med publiken, hvars förklarade favorit han synbarligen är.
Då det förefaller oss som om Jödde nu sjöng på sista versen, draga vi oss ur trängseln och gå att uppsöka en annan celeber personlighet, Delsbostintan. Vi be-höfva dock icke »dra ända åt Hel-singland», vi finna henne strax Jödde i Göljaryd.
bredvid, i Bollnässtugan. Sedan
vi lyckats armbåga oss in, finna vi, omgifven af en tät, oupphörligt skrattande åhörarekrets, en ung dam med täcke-ligt anlete, klädd i den klädsamma Delsbodräkten, som med smittande glädtighet berättar de mest uppsluppna historier om och från lifvet i Delsbo, ganska kryddade ibland, men så äkta och okonstlade och föredragna med en sådan naturfriskhet, att en hvar måste skratta med.
I ett annat rum kunna vi få göra bekantskap med »Mor Dårdi», den fryntliga jämtlandsgumman, som har så mycket trefligt att berätta från sin hemort och om sina öden och äfventyr både i Stockholm och annorstädes. Till omväxling uppträder en landtlig virtuos på nyckelharpa — ibland kan
Källa: Project Runeberg ·
