Sida 602
Inledning
reflektorer, och de olika färgerna åstadkommas genom framskjutandet af olikfärgade glasskifvor. Det elektriska ljuset åstadkommer inom en ganska kort stund en sådan hetta i det slutna rum, där dessa män uppehålla sig, att en half timme är det högsta en mänsklig varelse kan uthärda där nere. Däraf kommer det sig att skådespelet är lika kort som lysande.
Fontänen har slocknat. Åter ligger viken mörk och hemlighetsfull, och åskådareskaran troppar af. Vi följa med strömmen, och i det vi passera förbi turistpaviljongen gripas vi af en plötslig lust att råga måttet af dagens nöjen med att göra vår sortie från utställningen i form af en luftfärd. Luftbanan är nämligen en anläggning, som väl mera kan räknas till lust-barheterna, än till kommunikationerna, ity att den kräfver ett klättrande i trappor, som ingalunda kan sägas motsvara nutida anspråk på bekvämlig fortskafifning.
Vi, som föresatt oss att pröfva allt och ännu ha litet krafter kvar, trotsa besvärligheterna och äntra uppför trapporna till det lilla trätornet, som reser sig bland träden mellan turistpaviljongen och administrationsbyggnaden. Uppkomna cirka ett tretiotal fot i höjden, erlägga vi den tjugofemöring, nöjet kostar, och taga plats i en slags vagnskorg med flere säten, ägande ett visst syskontycke med Sagogrottans båtar. En hvisselsignal, som besvaras från andra sidan, och med en hissnande känsla slungas vi ut i rymden. Denna känsla varar dock blott ett flyktigt ögonblick, i det nästa äro vi åter herrar öfver situationen, och medan vår farkost sakta och jämt glider öfver få vi skynda oss att taga en ögonblicksvy. Djupt under oss skymtar det mörka vattnet, till höger breder viken ut sig med de branta Djurgårdsstränderna i bakgrunden, till vänster se vi Djurgårdsbroarna med deras lifliga vimmel af spårvagnar, åkdon och fotgängare och där bakom perspektivet af Strandvägen och staden med deras hvarandra korsande pärlband af tända gaslyktor. Knappt ha vi hunnit flyktigt betrakta allt detta, förr än vi märka att vår korg sakta och varligt stannar — vi äro öfver på andra sidan, ditburna af en bugtande ståltrådskabel. »Äfventyret» — ty som ett sådant
Källa: Project Runeberg ·
