Utställningen i Stockholm 1897. Beskrifning i ord och bild öfver Allmänna konst- & industriutställningen

ingalunda förefaller särskildt dyr, i det att man nämligen för sina penningar får god valuta i form af förstklassiga varor. Vinet — en table d’hote är ju vanligen oåtskiljaktig från sådant — uppfyller också i regeln alla anspråk i förhållande tiil sitt pris, men gör naturligtvis, att middagen i pekuniärt hänseende blir en uppoffring, som personer med begränsade tillgångar ingalunda ha råd att underkasta sig hvar dag.

Lyckligtvis för källarmästaren är det bland utställnings-publiken godt om rikt folk, eller folk, som åtminstone vill låtsas sitta inne med goda tillgångar, hvarför också frekvensen är så liflig man kan önska sig. Snart är hvarje bord, till och med i gallerierna, upptaget af större eller mindre kotterier, ett muntert sorl, blandadt med slamret af knifvar, gafflar, porslin, öfverdöfvar de genom de öppna fönstren inströmmande tonerna från tafifelmusiken utanför, champagnekorkar smälla till höger och vänster, det är, med ett ord, stämning. Och sedan man sista gången klingat med sina bordskamrater i doftande sherry eller portvin, beger man sig ut på den lilla verandan för att intaga sitt kaffe, eller om den, som ofta händer, är fulisatt eller abonnerad af enskilda sällskap, drager man sig ut i »parken» för att fullgöra samma efter hvarje god middag ej blott tillbörliga, utan rent af nödvändiga afslutningsceremoni. Mången afslutar dagen med att göra »på stället hvila» och fortfar att njuta sin »avec» ända till dess stängningstimmen slår och kyparen måste hota kvarsittare med »majoren».

Mot söder begränsas parken af en större musikpaviljong, i hvilken olika orkestrar konsertera under dagens lopp. De stora aftonkonserterna dirigeras med fulltalig orkester af direktör Hjalmar Meissner, utställningens förste kapellmästare, och eftermiddagskonserterna vanligen af direktör Björn Halidén, båda dirigenterna särdeles populära personligheter ej blott i Stockholm, utan i en god del af det öfriga landet. Det är verkligt god musik, som bjudes, lagom nytt och lagom gammal, valdt med urskiljning och smak. Utanför parken samlas om aftnarna stora skaror af musikhungriga, hvilka dock få nöja sig med att få tonerna i andra hand, likt de smulor, som falla från de rike männens — d. v. s. gästernas —■ bord.