Tillbaka Read Runeberg

Utställningen i Stockholm 1897. Beskrifning i ord och bild öfver Allmänna konst- & industriutställningen

Originalsida 936
Originalsida 936
Originalsida 936
Originalsida 937
936–937

Sida 936

Inledning

grundsfärd, endast ett besök i stenkolsgrufvan. En stenkols-grufva får man ju icke se alla dagar, och nöjet kan ju vara värdt en femtiöring, inte sant?

Vi stiga in i hissen, dörren stänges igen och vi känna hur det bär nedåt. Genom glasrutorna se vi ytterväggarne skymta förbi i rask fart, hvaraf vi sluta att vi sjunka med ej obetydlig hastighet, ehuru hissen går märkvärdigt jämnt. Det dröjer bortåt en minut, så är man nere och konduktören öppnar dörren. Kanske vi, innan vi stiga ur, fråga honom för säkerhets skull, huru djupt under jordytan vi befinna oss. »Hundra meter», svarar han med orubbligt lugn, och vi känna kanske en rysning genomila oss vid tanken på att öfver 300 fot skiljer oss från Guds klara sol och utställningens fröjder.

Men när vi en gång vågat oss in i detta hiskliga äfven-tyr, skola vi åtminstone begagna tillfället att se oss omkring. Vi lämna hissen och fördjupa oss i en mörk, endast af ett par lyktor upplyst grufgång. Vi titta på väggarne och se lager af lera och andra jordarter, i hvilka här och där »de svarta diamanterna» blänka. Minnsann börja vi inte tro, att det är en riktig stenkolsgrufva, vi kommit ned i, ehuru vårt förnuft säger oss, att så icke kan vara fallet, alldenstund Djurgårdsbergen omöjligen kunna bestå af annat än gråsten ens på hundra meters djup. Besynnerligt ser det ut i alla händelser.

Rätt som det är komma vi in i ett ljusschakt, d. v. s. ett schakt med öppning i taket i och för luftväxling. Vi titta uppåt och se ett som det tycks ofantligt långt cirkelrundt rör, en slags skorsten, genom hvars mynning en bit af den blå himlen ler mot vårt öga. Vi måtte allt vara betydligt djupt under jorden, ser det ut.

Gångar slingra af och an, och den ena öfverraskningen följer på den andra. Här se vi ett litet stall med ett par hästar, som ha till uppgift att köra stenkolsvagnarne fram till hisskorgen. Märkvärdigt nog äro de lifslefvande och synas trifvas förträffligt. I en annan gång, som vi gå förbi, se vi en annan häst komma dragande med en fullastad vagn, körd af en grufpojke, men den här gången äro både häst och pojke konstgjorda sådana, liksom den grufarbetare, som vi varsna

Källa: Project Runeberg ·