Sida 91
VII. Biet och fjärilen
91 drönare, eller döda dem. De äro visserligen både större och starkare, än vi; men dels äro vi till antalet långt flere, dels hålla vi alla enigt tillsammans, och dels hafva vi på vår sida rättvisan, hvilket allt ökar både modet och styrkan. Under de dagar, detta utrotningskrig varar, stå ofta gubbar och barn omkring kuporna och betrakta den räfst, som vi anställa med dem, som vilja sätta sig i besittning af vår sjelfförvärfvade egendom. Vid dylika tillfällen har jag då ofta hört de gamle yttra till barnen: »Glömmen icke den vigtiga lärdom, som de små bina gifva er! Enhvar bör blifva i okränkt besittning af hvad honom med rätta tillkommer, och den, som ej vill arbeta, han skall icke heller äta.»
»När saken förhåller sig så, som du nu har berättat, måste jag medgifva, att du har rätt,» yttrade fjärilen; men biet fortfor att prisa sitt slägte och dess förtjenster sålunda: i j
»Äfven gifva vi genom våra föredömen menniskorna den lärdomen, att man icke skall arbeta blott för sig sjelf, utan äfven för andra, som äro ens välgörare. Så t. ex. lemna vi gerna åt den gamle man, som kallar sig vår egare och sköter oss, en del af vår honung, när den tiden är inne, att han behöfver densamma. Vängåfvor och gengåfvor vara längst. Han sörjer för vår säkerhet och beqvämlighet, så vidt i hans förmåga står, och hvarföre skulle icke vi då äfven vilja vara honom till nytta i hvad på oss ankommer? Utan honom skulle vi vara nödsakade att bygga i gamla ihåliga träd,
-
Källa: Alvin · ·
