Sida 23
II. Bäfversamfundet
23
Under loppet af många år fortsatte bäfrarne detta eremitlika lefnadssätt, tills den stora floden en gång steg öfver sina bräddar och öfversväramade stränderna vidt och bredt omkring. Naturligtvis inträngde vid detta tillfälle vattnet äfven i bäfrarnes bostäder och nödgade dem att skyndsamt lemna desamma, emedan de annars af brist på luft skulle hafva ömkligen omkommit i de svallande vågorna.
Alla de ur sina boningar utjagade bäfrarne summo till en temmeligen stor kulle, hvilken, liksom en liten ö, höjde sig ur vattnet. För första gången på långliga tider befunno de sig tillsammans på ett enda ställe; det var nöden, som der hade förenat dem.
Ingen kan undra att de stackars bäfrarne voro mycket bedröfvade öfver den olycka, som drabbat dem; men enhvar sörjde blott öfver sin egen skada och tog föga eller ingen del i de andres bekymmer. Alla klagade de öfverljudt öfver de lidna förlusterna; enhvar sade sig hafva förlorat mest, och enhvar knotade på floden, hvilken tillfogat honom så mycken skada. De fleste voro alldeles råd löse och visste icke h vad de skulle taga sig till, »ty», sade de, »äfven om vi, sedan vattnet sjunkit, skulle söka iståndsätta våra gamla boningar, eller bygga oss nya, hafva vi dock ingen säkerhet för att ju floden en vacker dag åter stiger och på ett par timmar oraintetgör frukterna af allt vårt arbete.»
Källa: Alvin · ·
