Sida 24
II. Bäfversamfundet
24
Slutligen höjde en gammal bäfver, som hade gjort många och långa resor, sin röst och sade: »Viljen J med uppmärksamhet höra hvad jag säger er, så skall jag gifva er några goda råd, hvilka jag hoppas att J sedermera skolen följa.»
Djuren stucko nu sina hufvuden tillsammans och öfverlade om det kunde vara mödan värdt att lyssna till hvad en så gammal bäfvergubbe kunde hafva att säga. De fleste kände honom allsicke, men då åtskillige, som en eller annan gång talat vid honom, försäkrade, att hans råd icke plägade vara så oäfna, samt dessutom den allmänna nöden fordrade att något beslut, rörande den närmaste framtiden, fattades, så svarades allmänt, att man med uppmärksamhet ville åhöra hvad han kunde hafva att föreslå, och afven, om det befunnes godt och gagneligt, ställa sig detsamma till efterrättelse.
Den gamle bäfvern höll dä till sina olyckskamrater följande tal:
»Vänner och bröder! J hafven alle erfarit, att den flod, vid hvars stränder vi så förtroendefullt uppfört våra boningar, plötsligt uppträdt fiendtligt emot oss och ådagalagt, ej blott att han är den starkare, utan äfven att han vill göra den starkares rätt gällande. Hvad har enhvar af oss deraf att lära? Jo, att det vore en dårskap att hädanefter förlita sig på den mäktigares nåd och ynnest. Vår natur är emellertid sådan, att vi ovilkorligen, för att kunna lefva, måste bo i närheten af en flod, denne, eller någon annan. Hvad hafve
Källa: Alvin · ·
