Sida 43
III. Lysmaskarne och grodorna
43
Icke rå vi att för, J, och måhända äfven andra djur, finnen
dem så fula och missljudande.»
»Och vi», genmälte en annan af lysmaskarne, »göra ock
blott hvad vår natur bjuder: flyga omkring och lysa. Icke
rå vi för, att vi äro så beskaffade och ej annorlunda. För-
blifven J på den plats, som naturen anvisat eder till vistelse-
ort, och låtom oss följa vår inre drift att flyga omkring och
lysa. Säkerligen hafva vi af den allgode Skaparen icke fått
denna sednare förmåga utan allt ändamål; så tro vi åtminstone.»
»Nå, hvad tron J då?» frågade grodorna, mycket ny-
fikne att få höra hvad lysmaskarne skulle svara.
»Jo», genmälte en tredje af de små lysmaskarne, »vi tro
att i hvarje lefvande varelse finnes en ljusgnista, ehuru den
hos den ene kan ligga mera förborgad, än hos den andre,
mången gång tillochmed så dold, att den, som eger den, icke
anar dess tillvaro inom sig. Yidare hålla vi före, att denna
underbara gnista alltjemt sträfvar att genomtränga sin om-
klädnad, för att lysa, sig och andra till nytta. glädje eller
Så t. ex. finna vi, huru små och oansenliga vi än äro, en
outsäglig fröjd i den hos oss af Skaparen nedlagda förmågan
att lysa, och hafva ingen högre åstundan, än att alla våra
medskapade varelser kunde känna den glädje, som denna
förmåga medför. Vi äro icke stolte, utan endast glade, der-
öfver och skulle för allt i verlden icke vilja sakna denna
oskattbara naturgåfva.»
Källa: Alvin · ·
