Sida 44
III. Lysmaskarne och grodorna
44
»Men, käre vänner», frågade då grodorna, »kunnen J säga oss om äfven andra skapade varelser, t. ex. menniskorna, tänka pä samma sätt som J?...»
»Det kunna vi väl icke», svarade den lysmask, som sist haft ordet, »men vi vilja hoppas att så verkligen är förhållandet. Yi bafva mången gång under nattens tystnad hört, <1 huru de bland menniskorna, som man gifvit benämningen skalder, sjungit härliga sånger till den klara, vänliga månens och de små tindrande stjernornas lof. Äfven de äro ju lysande kroppar, och mellan deras och det hos skalderne inneboende ljuset måste, enligt vår tanka, råda en viss frändskap, eller sympathi, som gör att de liksom dragas til! hvarandra. För öfrigt är ju ljuset kärt och dyrbart för största delen af de lefvande varelser, som bebo jorden. Yi höra och se det, då solen går upp, detta stora ljus. som sprider så mycken glädje och välsignelse öfverallt, dit dess strålar förmå tränga. Hafven J någonsin gifvit akt på, huru dess klara lifgifvande sken helsas med glädje af tusentals olika varelser, så kunnen J lätt finna, att i ljuset måtte vara inneboende en kraft, som är källan och ursprunget till mycken fröjd och välsignelse. Samma frändskap, som vi antaga ega rum mellan skalderne och de lysande föremål, som de besjunga, tro vi finnas till mellan detta stora himlaljus och ljusgnistorna inom dessa vareiser, ehuru uppenbarande sig under olika former och på olika sätt. Så t. ex. hålla vi före, att menniskorna i de
Källa: Alvin · ·
